Kan det här året aldrig ta slut...

Räknar 2016 till ett av de värsta åren i mitt liv. Så krasst är det.
Att förlora Quini är något som jag ännu inte kommit över. Gråter fortfarande om kvällarna när jag tänker på henne och kan fortfarande inte prata om henne mer än någon mening åt gången.
Hjärtat slets itu bokstavligen och jag känner mig fortfarande helt sliten inombords.
Det kommer ta tid och jag har accepterat det. Men har inte accepterat hennes död.
Som grädde på moset förlorade vi även Oban, Gizmos underbara bror. Min kära vän Angelika som också fick ta det hemska beslutet att avsluta sin bästa väns liv. Oban som var så levnadsglad, full av energi och glädje. Oban, Obelibob, den vackra svarta vargen...
Idag fick jag höra att Aussie inte finns med oss längre, pappa till vår T-kull. Han som direkt klev in i våra hjärtan. Sophia min glada nyfunna vän lider också av samma smärta som jag och Angelika, det där beslutet som alltid måste tas men som gör så ont.
Min kära vän Vickan som har det jättekämpigt, som nyligen fått säga farväl till sin vackra Ginny. Som efter flera års sjukdom fick ge upp och Vickan fick ta sitt beslut. Det beslut som skär sönder hjärtat inifrån och ut.
Jag struntar i att det är livets gång. För mig är det helt ologiskt när hundar med många år kvar att leva måste lämna. Kalla mig naiv men det gör grymt ont oavsett om det är livets gång eller ej.
Jag tar med mig sorgen långt in i 2017 men jag hoppas verkligen inte att det nya året liknar 2016 det minsta.
Det blev ett bittert blogginlägg men det är samtidigt en hyllning att visa att det inte är bara hundar som gått vidare. De var våra vänner.

Träningsplanen börjar ta form!

Mitt mål från början med Ilandra var att hon skulle bara bli brukshund med fokus på spår. Hela hennes första år har vi fokuserat på nosarbete med blandade underlag i spåret och nosarbete inomhus som Nosework och vittring.
Jag lade inte ner nån tid på att färdigställa lydnadsmoment utan lärde bara in grunder som position och har shapat fram frivilliga beteenden. Har heller inte satt röstkommandon under inlärningen.

Men planen ändrades när Quini försvann och nu ingår även lydnad i planeringen.
Under vintern kommer vi fortsätta med mkt nosarbete men satsar också på lydnadsträning.
Med detta menar jag lydnadslydnaden, brukset kräver förstås också lydnad men de skiljer sig ju en del både i moment och krav.

Varför har jag valt att vänta med lydnaden?
Tidsbrist är en anledning, det kräver mkt tid att träna tre hundar varav två tränar Elitlydnad.
Men största anledningen är för att det är så vansinnigt kul att se självständigt arbete som spåret är!
Jag har hela tiden velat att Ilandra ska visa mig spåret, visa mig när hon känner doften i specialsöket, visa mig rätt pinne i vittringen och detta utan att fråga. Jag har inte velat påverka hennes självständighet med lydnadsträning.
Resultatet : jag har en ettåring som spårar fritt i tre km helt själv ;)
Hon frågade inte om hon fick ta spåret efter hennes älskade fyrhjuling utan tog spåret och hittade sin hjuling. Detta kanske inte är optimalt, att hon springer lös själv i skogen. Men det har gett det resultat jag vill ha, en modig och säker hund och när hon spårar gäller det att hålla hårt i linan.

Nu kör vi järnet och ska få till en säker lydnad i vinter. Till våren ska vi tävla :)

Har alltid i bakhuvudet när min kära vän och bruksdomare säger:
Varför ska det petas så mkt i lydnaden när du ska tävla bruks?
Min mamma svarar: tänk när hon har 10 på spåret och en toppenlydnad, hur stor chans har du då? ;) Med glimten i ögat då förstås ;)

Så nu när självförtroendet i skogen är högt så ska vi hålla samma kriterier på lydnadsplanen.

Vi lämnar 2016 bakom oss, ett år som alltid kommer göra ont vid en tillbakablick.
Jag hoppas 2017 kommer bli ett år att minnas med glädje <3

Position är ständigt förändrande i termer

Jag har fortsatt på mina funderingar om hur jag vill uttrycka mig om vart hunden ska förhålla sig till mig i positionen. Jag började spåna lite i detta inlägg:
http://jennybyaussieactions.blogspot.se/2016/02/ar-det-korrekt-att-saga-att-hunden-ska.html?m=1

Ilandra

Istället för att använda mig av höft/lår/ben så anser jag att det är en linje hunden ska följa. Linjen är alltid densamma oavsett hur benet rör sig.
Jag bestämmer positionen med handen, hur huvudet ska förhålla sig till mig i olika vinklar och förflyttningar. Hunden behöver då justera tempot för att kunna förhålla sig i samma linje hela tiden. För inspiration så tittar jag på de som tävlar högt i klasserna i HtM. Sällan har jag sett så bra linjer som hos de hundarna. De har dessutom flera olika linjer att lära sig och precisionen är galet bra. All heder till HtM-folket. Det finns naturligtvis otroligt många bra positioner hos lydnadshundarna med OF COURSE, men det som inspirerar mig är rörelserna hos en HtM-hund. De skiftar ofta mellan positioner och de är följsamma och fullt medvetna om tempoväxlingar.

Gizmo

Jag tycker också att de visar en otrolig glädje och samarbetsviljan är enorm.
Google is my best friend ;)

Jag har backat lite i positionsträningen med Ilandra, jag har lagt om grunderna lite och behöver då stärka basen. Tillbaka till Pallen och har också kommit på olika övningar som jag både kan testa positionen med, alltså se om basen sitter och övningar som utvecklar från basen. Dessa övningar är inte med hjälp av pallen.
De är lite svåra att förklara så tänker inte ge mig in på det, kanske kan filma nån gång ;)

Nånting som jag också lagt mkt tid på är att torrgå. Bestämma hur jag vill sätta fötterna för att få till raka vinklar utan att sakta ner (vilket jag har lätt för att göra) hur jag vill göra stegförflyttningar och vändningar på stället. Ett planerat fritt följ som sätter sig i muskelminnet tror jag kommer bidra till en mer säker position.

Bakdelskontroll spelar en otroligt stor roll och jag har börjat lägga mkt mer tid på det, speciellt med Gizmo. Han har en fin position, är nöjd med den förutom i vänstersvängarna då han behöver mer bakdelsträning. Så upp på pallen grabben ;) I övrigt studsar han gärna när han är lite för taggad men det brukar lugna sig efter lite uppvärmning. Men vill naturligtvis få till det från första steg.

Jenny och Gizmo

Så vi har lite att jobba på och funderar hela tiden vidare med hur vi ska utveckla positionen. Men vad passar väl bättre än att träna det inomhus när det regnar ute :)

Ha det gott i novemberregnet! // Jenny

Vittringen - love it or hate it?

Det är många som kontaktat mig angående vittringen efter att ha sett filmer jag lagt upp på Facebook. En del är nyfikna andra mer eller mindre förtvivlade. ;-)
Jättekul tycker jag att bli kontaktad och jag hjälper gärna till! Så jag kan ju lika gärna skriva ner mina tips om det är fler som är intresserade (går ju fortare också än enskilda privata meddelanden) ;-)
Jag berättar hur jag lär in det och hur jag tänker.

Jag börjar ofta väldigt tidigt med nosarbete i flera former. En version är uppletande inomhus av vilket föremål som helst. Hunden får gärna se när jag lägger ut föremålet i början men sedan börjar jag gå in i ett annat rum och lägger föremålet. Lägger gärna föremålet i tex en stövel och på olika höjder, försöker tidigt vara fantasifull för att hunden ska få prova olika roliga utmaningar.
När hunden kan leta inne där jag alltid går barfota och har tagit i saker överallt, då är det ofta inga problem att leta ute. Så mitt fokus ligger faktiskt kvar att träna inne. Nästa steg är att placera ut olika föremål utan doft, som störning helt enkelt.
Därefter kan jag byta till vittringspinnar, dessa härliga tuggvänliga saker. Har hunden tuggtendenser råder jag att träna hållande först men det tar jag inte upp i detta inlägg.
Vid nästa övning börjar jag först med uppletande (gör jag i stort sett alltid så jag ser att näsan är på) sedan gömmer jag pinnen på tex en ikeapall med trappsteg. Bakom, under, vart som helst. Sedan lägger jag till många pinnar och gömmer fortfarande rätt pinne. Blir hunden plockig så kan jag lägga godisar runt pallen för att påminna om näsan.
Allt eftersom kan jag minska antalet pinnar (upplever att hunden har svårare att fokusera på nosen vid färre pinnar)
När jag ser att hunden har ett nosarbete så börjar jag lägga på golvet men återgår ibland till pallen.
Lägger alltid tid på att se till att nosen är på för att få så många rätt som möjligt.
När jag lägger på golvet hjälper jag gärna hunden med godisbitar för att påminna om nosen och det bidrar till ett noggrant och samlat tempo.
När hunden är säker på detta så byter jag miljö och lägger till störningar eftersom.

Har du en hund som ändå väljer att kasta sig över apporterna så fort de är synliga och öppna?
Prova att lägga dem under en matta eller liknande med bara en bit som sticker ut för att hjälpa hunden att använda nosen.

Såhär börjar jag oavsett ålder på hunden, tycker det har fungerat på alla hundar hittills :-)
Sen utökar jag svårigheterna men har ni kommit så långt så tror jag ni kommer på många sätt att utmana era hundar :-)

När jag kan lita på min hunds lojalitet

Quini var anmäld till dagens tävling men vi hann aldrig tävla. Jag kände att jag behövde vara med på den här tävlingen och bytte till Gizmo istället. Gizmo som inte har tävlat lydnad på två år och som bara kört spår under den här tiden med undantag från några elitlydnadspass.
Men jag anmälde honom i trean och började träna två veckor innan.
Verkligen inte optimalt, när jag kollade vad vi behövde träna på så var det en hel del ;)
Tex inget ställande, tveksam vittring, tveksam ruta.
Men jag bestämde mig för att tävla för min skull och Gizmo vet jag bara skulle ha roligt, gör inte så mkt om han missar nåt moment.
Men han ställde upp med mer än vad han kunde på träningarna innan <3

Platsligg: 10
Plattsitt: 10
FF: 8,5
Sättande: 0 (stannar före mig och då tar jag i för mkt på kommandot så han lägger sig)
Inkallning: 9 (går nåt steg)
Ruta: 0 (springer ända fram men hamnar på sidan) ;-)
Hopp/apport: 9 snett sättande
Metall: 9 snett sättande
Vittring: 9 lite tugg
Fjärr: 6 missar ett skifte dk
Helhet: 10

Tycker han var grym!
Så många bra moment, sättandet kan vi, blev missförstånd. Jobba mera ruta så kommer det bli kalas :-)
Gizmo har ett förstapris sen tidigare så jag tävlade som sagt för min skull
Men så kul att han ställer upp, speciellt när inte jag hade den fokus jag brukar ha. Men han fick mkt beröm och vi hade en härlig dag jag och min brunbjörn <3

Att göra en omstart

Att göra en omstart och rikta fokusen framåt när det känns som att allting kraschat...
Det har inte varit lätt, sorgen är fortfarande svår efter Quini. Jag måste acceptera att hon finns med i allt jag gör och senare kommer det kännas bra att ha så många minnen. Men just nu är det fortfarande tungt.
Först kunde jag inte vara på klubben så jag tränade bara hemma. Sedan åkte jag till klubben kl åtta på morgonen. Nu kan jag äntligen åka dit vilken tid jag vill.Men. Jag har två hundar som inte vill annat än att matte ska komma igång igen!
Gizmo har fått tagit tag i lydnaden igen efter ett långt uppehåll. Han har kört skogsarbete istället.
Vi har ett förstapris i LKIII men vi ska tävla ett par treor till innan vi kör eliten.
Med Gizmo fokuserar jag på inkallning med ställande, det momentet har helt försvunnit ;) Det gör också att vi måste jobba med ställandet i rutan. I övrigt känns det bra, är en del detaljer som fattas.
Ilandra har fått en plan, jag ska börja färdigställa momenten så att vi kan tävla appellen till våren. Men vi kommer lära in många lydnadsmoment under vintern.
Jag har lagt mkt tid på detaljer i tex vittringen och lär mig av tidigare misstag. Håller på kriterierna som jag bestämt för varje moment. Jag väntar med tävlingsstart för att jag inte ska stressa med inlärningen, tävla hinner vi ändå :)
Eftersom att jag har en långsiktig plan känner jag mig motiverad men inte pressad om jag väljer att inte träna. Vi kör mkt inomhus hemma också för att kunna jobba mer detaljer.
Det känns bra, jag håller fokus på mina charmtroll. Och tar med mig allt som Quini lärt mig <3



När sorgen tar över

Chocken, smärtan, tomheten, tårarna, saknaden, ilskan, ångesten, kärleken... Allt som bränt i mitt hjärta och i mina tårar dessa dagar. Det känns som en evighet sen hon lämnade mig samtidigt som det känns som att hon inte lämnat alls.
Quini finns överallt. Hon finns mittemellan Gizmo och Ilandra när de väntar på sin mat. Tripp och Trull får äta medan Trapp bara anas. Hon sitter där när jag ska ge alla en ostbit men det är bara två som sväljer sin ost. Ilandra och Gizmo hoppar in i samma bur i bilen medan Quinis sida är tom. Hon ville helst åka själv. Ilandra och Gizmo ligger på mattan och i soffan medan ingen sitter i fåtöljen. Fåtöljen som bara var Quinis. Tripp och Trull stirrar på katten Maya som tycker det är för kallt att vara ute. Men den som stirrade mest och lade sitt huvud på kattens rygg finns inte där.
När vi letar svamp är det bara jag som letar. Jag tänkte visst inte på att Quini var så överlägsen på svamp så jag har inte mer än grundat de andra två. Så jag fick leta själv.
Det är heller ingen som visar de största höstblåbären som ingen annan hittat, de som är tre gånger så stora som vanliga blåbär. När jag ska ropa in hundarna så är det ingen som sätter sig och tjurar utanför dörren och vägrar gå in, då matte tänkt åka själv.
Jag kan rada upp miljoner olika scenarios där hon ska vara men inte är. Men hon kommer inte komma tillbaka och fylla den platsen.

Jag var tvungen att logga ut från facebook, i alla fall i några dagar. Alla ord från vänner och familj som skrevs med kärlek brände i mitt hjärta och jag klarade inte att läsa mer. Jag har förstått att Quini var väldigt speciell för många och det här är en chock för alla. Därför gör det så ont att läsa vad som skrivs och tårarna slutar aldrig rinna, precis som nu. Men jag uppskattar allt som skrivits, kan inte riktigt hantera det än bara.

Idag gjorde jag nånting som jag gruvat mig för. Jag försökte igår men det gick inte.
Det var att träffa Anna-Karin och Romeo. Min fantastiska vän och mitt stora stöd och denna härliga hund med sin underbara energi. Men de två är de som stått mig och Quini närmast och jag kände att det var otroligt jobbigt att utsätta mig själv för det. Samtidigt som jag revs itu av att inte träffa en så kär vän, där jag vet att jag har ett otroligt stöd.
Och Romeo, som är så lik min Quini i allt. Det är bara utseendet som skiljer dem åt annars är de i stort sett likadana. Denna underbara arbetsglädje, den kärlek de visar till matte och den fantastiska tilliten som gör att de ställer upp på allt.
Det var otroligt jobbigt och jag grät hela vägen hem. Vi var fyra och nu är vi bara tre. Vi fyra var ett fantastiskt team och vi är brutna. Jag såg hur Anna-Karin led och det smärtar mig så. Samtidigt som hon som alltid stöttar mig.
Vad knäpp Jenny är, tänker ni, de var inte fyra de har ju tre hundar till tillsammans. Ja absolut. Men det senaste halvåret har vi satsat järnet på Romeo och Quini så vi har bildat ett starkt band och de två syskonen var alltid ihop.

Jag går sönder. Det är den enda meningen jag har haft i huvudet de här dagarna. Hur kan det göra såhär ont. Jag är bruten. Det kommer jag nog vara länge.

Jag var även på loppis idag, en stor klädesloppis i Matfors som jag planerat in. Jag bestämde mig för att orka och för att fokusera på kläderna. Men hur kan jag göra det när så underbara och varma människor kramar mig och jag ser tårarna i deras ögon. De led så mycket, både för min skull och för Quini. Det var otroligt jobbigt och jag vet nu att jag måste hålla mig undan ett tag till. Mitt hjärta går itu. Jag klarar inte att se mina vänner så ledsna, tänk om jag kunde binda sorgen till mig själv.

Jag skriver egentligen bara det här för att jag vet att det finns många som är oroliga för mig. Många sms som skickats efter att jag loggade ut från FB och många ledsna blickar fick jag möta idag.
Vill med detta förklara att precis som ni tror så mår jag väldigt dåligt men det är en del av min sorgeprocess att dra mig undan. Jag får ont i hjärtat av att se er lida och läsa era ord som är fulla av saknad och värme. Jag klarar bara min egen sorg just nu, om ens den.

Quini var min bästa vän och det här är en otrolig förlust för mig och en stor chock. Det är mycket som jag bearbetar och världen snurrar alldeles för fort samtidigt som det går för långsamt. Jag vet att tiden läker alla sår så jag vill snabbspola dit samtidigt som jag vill stoppa tiden. För varje dag så kommer jag allt längre ifrån Quini och våra minnen.

Idag när jag tog på mig tröjan så hittade jag Quinihår på den, jag hade den tröjan dan innan hon dog. Snart kommer jag inte kunna hitta såna spår efter henne, utan hon kommer bara finnas i mitt hjärta.

Men jag hymlar inte med att jag mår riktigt dåligt och hejar jag inte eller möter er blick eller inte svarar på sms så är det inte för att jag inte bryr mig. Jag bryr mig för mycket och behöver samla ihop mig själv.

Mitt hjärta, min bästa vän, min Quinibean

Bönan och jag. Jag suddar och suddar, hur ska jag lyckas förmedla i ord vad du betyder för mig. Efter varje tävling, varje test, varje träning, varje promenad så tänkte jag, vad underbart speciell du är. Med dig var inget vanligt, du gjorde alltid en massa udda saker och ingen kunde undgå att du var så speciell. Min mamma sa alltid: den där hunden är annorlunda, med ett leende på läpparna såklart.
Det är så många som sagt till mig att jag och Bönan har nåt speciellt, vi litar på varandra och Quini brydde sig inte om nånting annat än det vi skulle göra tillsammans.
För tre veckor sen tog vi förstapris i elitlydnad. För två veckor sen gjorde Quini ett inofficiellt MT. För fem dagar sen blev Quini väldigt, väldigt sjuk.
Chocken är så stor, det finns inte ord. Det kom från ingenstans. Veterinärerna kan inte ge oss nåt svar, hon var ett svårt fall. Proverna och undersökningarna som de gjort i massor gav inga svar.
Hög feber och en sänka på 195. Det sänktes till feberfri och en sänka på 119. Efter två dygn med skyhög feber. Sänkan på en hund ska vara under 35.
Quini fick komma hem inatt och åt 1,5 korv. På morgonen åt hon 1 korv. Åker till skolan med barnen och tar med henne i bilen. På väg till bilen haltar hon lite och kan inte hoppa in själv så jag lyfter henne. När jag kommer hem igen så har hon den där blicken som är så smärtsam att se. Hon hade gett upp, det får vara nog nu.
Åker till veterinären och får knappt ur henne ur bilen. Jag ställer ner henne och hon har ont i frambenet, kan knappt gå. Lyfter upp henne och går in.
Trots att hon har gett upp och har så ont så ger hon mig en Quinikram, länge. Hon lägger upp huvudet mot mitt ansikte. Det är den mysigaste kramen som finns.
Jag var tvungen att ta en promenad med Gizmo när jag kom hem, klarade inte att vara inne. Det gick långsamt och det spöregnade och jag var så otroligt ledsen. Efter två timmar i regnet så kände jag att jag behövde gå hem med stackars Gizmo och precis när jag bröt ihop igen så hör jag ett konstigt ljud och Gizmo är på helspänn. Jag fattar ingenting men ser att Gizmo går in i vallarposition och blir ordentligt stor. Jag förstod att det var nåt djur men såg inget. Det var för att jag tittade åt fel håll. Några meter framför mig står två älgar och stirrar på mig, förmodligen lika chockade som jag. Jag var så inne i min sorg så jag visste inte vad jag skulle göra. Hinner tänka att den ena älgen är mindre än den stora och eftersom vi står i en trekant så kände jag mig omringad och visste inte var jag skulle gå. Då kliver Gizmo fram, stor och stinn på ögonen. Jag backar, Gizmo tar några steg till och älgarna vänder.
Jag har aldrig någonsin träffat älg i skogen och helt plötsligt, mitt i min sorg går jag rakt på dem. När jag var på väg att bryta ihop alldeles så dyker dessa magnifika djur upp och min lika magnifika hund är så modig och driver bort dem.
Det hade kunnat gå hur som helst men det gjorde det inte, Quini och Gizmo fanns vid min sida. Quini hade precis som Gizmo motat de där älgarna, hon skulle aldrig släppt dem med blicken.
Vi sprang därifrån men älgarna sprang snabbare åt andra hållet.
Jag vill se det som ett tecken från Quini, var stark och gå vidare. Det här äter upp mig verkligen, det finns ingen logik i hur en frisk hund kunde bli så sjuk så fort.
Men nu mår hon bra igen, ingen mer smärta.
Ingen hund kommer kunna leva upp till henne. Men hon visade mig idag att Gizmo stöttar mig lika mkt som hon. Och lilla Ilandra har så mkt energi så hon ger mig massor att fokusera på.
Vi fick en sista natt tillsammans, hon sov inte så mkt men hon fanns där. Jag är så tacksam för att jag fick rå om henne hennes sista timmar.

Vittring...

De dagar som min kropp och huvud inte känner för att följas åt behöver jag ta det lugnt. Men enligt läkaren ska jag inte vara stilla så promenader i den friska luften är helt fantastiskt!
Men hundarna är sällan nöjda med det även fast de tycker det är skönt förstås.

Så under dessa dagar passar det utmärkt att gå igenom lugna moment som tex vittringen, som jag dessutom kan träna på hemmaplan när jag känner att jag behöver vara själv.

Vittring- problem-lösning

Övning: Quini upplever jag kan bli lite nonchalant när det gäller vittringen och vill snabbt tillbaka igen. Det märkte jag tydligt när jag lade ut min vittrade pinne, fem vittrade pinnar från en annan person och fem ovittrade pinnar. Jag lade dem i ett upochnervänt L med ovittrade pinnar först.
De ovittrade sprang hon förbi, de fanns inte, sen lyfte hon fel vittrad pinne litegrann för att sen släppa den och komma in med rätt pinne.
Slutsats: Ovittrade pinnar betyder ingenting, men kan ändå störa hennes urval av rätt vittrad pinne.

Nästa övning: Nu är alla pinnar vittrade, samma formation, rätt pinne längst ut. Med färskt minne av förra övningen börjar hon springa förbi de första pinnarna men jag korrigerar snabbt och hon läser sen av alla pinnar och plockar rätt pinne. Bra!
Slutsats: Tränar alldeles för mkt på samma övningar vilket ger Quini förutfattade meningar.
Jag behöver även bestämma kriterium för hur jag vill att hon ska söka av pinnarna.

Nästa övning: Lägger ut vittrade pinnar huller om buller, 12 st. Även leksaker, apportbockar, konor.
Quini springer ut, är väldigt noggrann, tar rätt pinne men håller den dåligt i munnen och gör ett omtag.
Slutresultat: Blir noggrann och säkert peppad av ny övning och störningar, men tappar lite fokus på hela momentet.

Nästa övning: Lägger ut 20 vittrade pinnar i konstig formation. Gömmer den rätta lite under gräset. Tanke med övningen: Se om hon bygger frustration och tar fel pinne när det tar för lång tid att hitta rätt.
Quini letar fint och hittar till slut pinnen utan att plocka upp fel pinne. Bra!
Slutresultat: Tror absolut att denna övning ska finnas med regelbundet i Quinis träning för ökad uthållighet. Förhoppningsvis blir vi så säker på detta på träning så att hon tar rätt på tävling fast hon är övertaggad.
Vi fortsätter helt enkelt och testar :)

Lydnadsfunderingar för Eliten

Först och främst, jäääj till att Blogger funkar via mobilen nu!
Efter att ha fått mkt tips från Angelica Leiman så har jag börjat fundera på mina kriterier och mål med lydnaden.
Ska jag vara lite krass så har jag inte sammanfogat kriterier och mål med min träning, jag har heller inte helt varit på det klara med hur jag vill att det ska se ut.
Jag har dessutom fått se andra sätt att utveckla vår träning och kapacitet vilket jag tycker är jätteroligt!
Målbilden har ändrats och vi ska lägga mer fokus på fokus och på detaljer. Inte stressa, utan strukturera upp varje träning.
Hålla varje träning positiv och lägga in ny träning för att behålla träningsglädjen.

Hur ska det gå till då?

Quini är en underbar hund att tävla med, hon älskar att jobba och är inte störningskänslig av miljöer. Det hon gör däremot är att gasa mer och mer för varje moment och det resulterar ofta i slarvig vittring och ibland fjärr. Inte alltid, hon har fått 9,5 på fjärren i Eliten.
Så för att få ordning på detta så måste jag ta reda på anledning, träna på situationen och bygga upp samarbete.
Anledning :utebliven belöning. Quini triggas av detta och med hennes höga motor blir det egentligen väldigt bra, hon slutar aldrig jobba. Men faller på fokusen.
Men, varför faller det på fokusen?  För att jag inte tränat på att hålla den hela vägen såklart!!
Träning: Störningsträning med konor, rörliga människor, apporter osv.
Mål: hålla fokus på mig tills jag tillåter henne lägga fokus på momenten, tex hopp eller kon. Tidigare har jag låtit henne ha koll på allt, även under fria följet.
Jag kommer lägga upp olika övningar varje gång för fria följet men också lägga in störningar vid övriga moment.
Det ska bli så roligt att lägga om träningen och jag har tänkt att blogga om resultatet nu när jag kommer åt bloggen via mobilen. :)

Quini har en underbar tävlingsmentalitet så när jag får till fokusen tror jag att det kommer bli riktigt bra!

Att offra en tävling...

... kan man göra på många sätt!

Varför i hela friden skulle jag offra en tävling? Jag har ju betalat, tränat, offrat en hel helgdag, planerat, kanske skaffat barnvakt?
Fördelarna är fler än nackdelarna, tro mig.

Nu pratar jag debut eller om de senaste tävlingarna har gått fel på något sätt. Eller om du är alldeles för nervös. Eller möjligen en kombination av alla tre!

Debut: Sitter alla momenten klockrent, du och din hund har ett perfekt samarbete, du litar på att ni grejar det här, toppen! Då är nog bara vissa bitar i det här inlägget intressant för dig.

Är du däremot nervös inför debuten, vissa moment sitter inte helt, under vissa förutsättningar kommer inte momenten fungera. Men debuten ska ändå göras nån gång och under de bästa förutsättningarna kommer det att gå. Kör! Tävla! Men ha en plan.

Sikta på samarbetet, att du har med dig hunden hela vägen. I momenten och mellan momenten. Våga vara kaxig mot tävlingsledaren och visa att du vill ta god tid på dig för att förbereda. Börja inte förrän ni har kontakt! Stanna upp dig och din hund medan ni lyssnar på TL, sen tar du med hunden till angiven plats. Risken är att du tappar hunden mellan momenten om du samtidigt lyssnar, blir osäker vad TL menar och dessutom är det kanske inför ert problemmoment. Ge dig den chansen att veta vart ni ska, sen tar ni er dit ni ska. Det kommer bara se prydligt ut! Och du är tydlig mot hunden.

Ta tid på dig att samla upp hunden efter belöningen. Lär dig också hur mycket du ska dra upp/lugna hunden mellan momenten. Tänk på att olika moment har olika hastighet, lär dig hur din hund ska vara efter en belöning inför ett snabbt/långsamt moment.

Om ett moment ALLTID skiter sig enligt dig: Nu kan det vara dags att offra poäng för att få poäng. Har du fått noll på ett moment de senaste tävlingarna så måste vi bryta trenden. Ibland gör dessutom hundarna något som de aldrig gör på träning. Om hunden springer förbi dig i ren glädje med apporten i munnen varje tävling så tappar du flera poäng om hunden kommer tillbaka. Gör den det inte är det noll. Så istället för att stå och hoppas på tian, kläm i med ett DK innan hunden tänker dra iväg, var övertydlig. Så får du poäng, en lyckad hund och en bra känsla inför nästa tävling. Offra alltså poäng för att få poäng, investera i nästa tävling.

Nervös då? SATSA PÅ KÄNSLAN!
Att vara nervös på tävling är så himla jobbigt! Och det hjälper ingen. Men det är något alla måste fightas med men med rätt känsla och inställning blir det lättare. Satsa på att ni ska ha ett fint samarbete hela vägen, fokusera inte för hårt på förstapriset, det kommer av sig självt när ni hittar flytet och självkänslan. Släpp på kraven, våga ha roligt och sätt inte in krav förrän förstapriset känns iland. Vid det laget har ni redan kul och kan gott höja ribban.

BRYT!
Vad menar jag med det då?
Inte att bryta för att det går så himla dåligt utan för att det går så himla BRA!
Va, det låter ju helt galet? Nej, här investerar vi verkligen i framtida tävlingar, har du kommit så långt i din mentala träning att du vågar bryta för att belöna upp din hund ordentligt efter ett bra program då är du en bra bit på väg mentalt!
Hanna Axelsson, en jätteduktig valpköpare till oss har lärt mig detta. Sitter ett moment som krånglat innan eller att känslan mellan dig och din hund är helt underbar, eller har en ung hund, eller att debuten verkligen gick över förväntan, vad vore mer fantastiskt än att du höjer handen till skyarna och säger JAG BRYTER! Springer av planen, drar fram leksaken och ni har fantastiskt roligt ihop!
Där bygger du upp förtroende mellan din hund, att ha känslan av bra moment och att avsluta när energin är på topp, det kan bara ge självförtroende hos er båda. Ni kommer lämna en förvånad domare och TL på banan men det är bara bonus ;)

Ta fram egna lösningar på hur ni ska tycka om att tävla. Varför träna nästan dagligen för en tävling som du nästan kräks på morgonen inför?
Var förberedd, se till att veta vad som sker på planen, överträna störningar (det får bli ett annat blogginlägg) så kommer ni vara mer än redo och tävling blir en piece of cake och ni kommer inte behöva offra mer tävlingar utan bara njuta när poängen haglar över er!

Tävlingsmentalitet- från botten till stjärnorna

Det där med tävlingsmentalitet och självförtroende...

För några år sedan började jag tävla med mina schäfrar (Lady, Grizzly och Manne)
Jag var helt ny, kunde ingenting men tävlade efter vår bästa förmåga. Jag kunde inte lita på dem helt då jag (när jag ser tillbaka) inte hade lärt in momenten ordentligt och jag hade inte full pli på dem. Supertrevliga hundar som jag lärt mig massor på! Men orutinerad som jag var så förstod jag inte helt vad som krävdes av oss på tävling.
Sakta men säkert började en oro byggas upp inför att tävla. Snacket med kompisarna utanför banan gick alltid såhär: "Jag är såååååååååååååå nervös!"
Ser jag tillbaka så gjorde hundarna precis det vi tränat på. Det var min egen osäkerhet som ställde till alla hjärnspöken.
Sen skaffade jag min första kelpie, Gizmo. Jag tog med alla mina osäkerheter från innan och lade dem som en tung ryggsäck på hans rygg. Härlig start för en liten kelpievalp. Ville inte att han skulle gå mig ur händerna utan band honom tidigt vid mig och vi startade tidigt med lydnaden. Det jag glömde i min iver att göra rätt är att Gizmo är en egen individ.
Jag var fortfarande väldigt osäker i tävlingssammanhang och jag hade en sjuk prestationsångest. Varifrån den kom vet jag inte, men jag har tävlat med hästar i hela mitt liv så jag hade den förmodligen med mig.
De första tävlingarna gick inte alls, Gizmo var inte klar och definitivt inte jag heller.
Men allt eftersom började jag lära mig mer och mer, Gizmo är grym på att visa när jag gör fel och ännu bättre på att visa när jag gör rätt!
Vi fick vårt första lydnadspris i klass 1 och det kändes så himla bra! Efter det började det lossna, jag kunde slappna av och insåg att det går att lita på min hund och han gör det exakt det vi tränat på.
Efter några tävlingar hade vi lydnadsdiplom och sen tävlade vi lite till och till slut fick vi uppflytt till Elitklass.

Nånstans där i mitten bestämde jag mig för att skjuta all osäkerhet åt sidan.
Pratade knappt med folk på tävlingsdagen förrän vi var klara, berättade definitivt inte för allt och alla att jag var nervös. (Tänker man efter så påverkar det ju nästa nervösa människa, de finns det gott om på tävlingar)
Jag började analysera våra tävlingar och träningar, hur ser poängen ut jämfört med uppfattningen jag har om vår träning? Har vi kommit fram till 10:an eller ska jag vara realistisk och nöjd med en 8:a eller 9:a? Hur jobbar vi för att nå 10:an?
Lärde mig också att se det positiva i varje tävling, kunna skratta och vara glad efteråt oavsett resultat. Jag tävlar för min skull, ingen annans.

Kelpie nummer 2, Quini.
Quini är en fartdåre och det har alltid varit viktigt att jag är tydlig med henne. Så inför vår första start var jag tydlig med mig själv att inte ställa några krav, ville mest se om jag kunde hålla ihop henne på tävling. Var orolig att hon skulle bli störningskänslig.
Det var hon. Men det Quini gjorde var inte att reagera med koncentrationstapp eller stängde av.
Nej hon låste på momenten. Har alltså en hund som inte bryr sig om omgivningen utan satsar järnet på hindret, rutan, apporten...  Vilken dröm!
Trodde först att det var en tillfällighet men hon gjorde lika på varje tävling. Är egentligen bara på en lydnadstvåa som jag tappat henne, då laddade hon lite för mkt. Men det tog jag med mig till nästa tävling och vi klättrade snabbt upp till Eliten.
Här är mitt självförtroende inom lydnaden på topp. Jag vet precis vad jag vill när jag ska tävla, vet precis vad vi har för mål och kan absolut offra en tävling bara för att hitta rätta känslan.
Behöver inte bli nervös när jag har realistiska mål och jag litar på att mina hundar agerar efter de förutsättningar de har, som jag har gett dem.

Men... Tävlingsmentalitet är något man måste jobba med hela tiden.



Kikade runt lite och det är en Lydnadstävling på Kelpiespecialen 2016. Med en massa kelpiesar, uppfödare, valpköpare (är uppfödare av Kelpie själv för er som inte vet) Vad ska de tro och tycka, duger vi som vi är? Måste vi prestera mer än vad vi kan? Tror nån att vi är bra, tror nån att vi inte kan?
Genast kom osäkerheten tillbaka, jag har faktiskt inte nån erfarenhet av att tävla utanför min trygga Norrlandszon. Gör vår första Elitstart i slutet på april så jag har inget kvitto på tävling än.

Pratade med Pia Rönnquist (Uppfödare Cefeus Kennel) och berättade om min osäkerhet. Det jag behövde var att prata med en uggla vilket du får när du pratar med Pia.
Hon sa helt sonika till mig:
Vet du, så intressant är faktiskt inte Jenny Näslund!

Andemeningen med detta är att världen står inte och faller med om vi gör en bra tävling på Kelpiespecialen eller inte. Det är knappt någon som vet att jag och Quini tävlar.
Det är ingen som sätter mål för mig och mina hundar annan än jag själv. Jag tävlar för min egen skull. Jag ställer kraven själv. Bestämmer själv om jag vill tävla.

Våra förutsättningar och framgångar beror på hur jag valt att låta oss utvecklas. Min träning är mitt val, oavsett hur mycket hjälp vi tar emot. Kom ihåg det!
Jag bestämmer vad jag ska använda i träningen och tackar ödmjukast för alla idéer som vi fått från andra. Stjäl så mycket godsaker i andras träning ni bara kan och låt andra stjäla från dig. Vi har ju alla samma mål, att lyckas och nå stjärnorna, om vi bestämmer oss för det.

Alldeles säkert finns det folk som ställer höga krav, vill mer åt dig än vad du kan visa. Men allt som oftast är det ur en positiv synpunkt. Det är inte många som står och skrattar åt nån som har en dålig dag. Gör dem det så är det mer synd om dem.

Världens längsta inlägg. Men jag träffar så många duktiga ekipage som har ångest, dåligt självförtroende, inga klara mål med sin träning och tävling. Det finns massor av potential men hjärnspökena sätter stopp.
Detta inlägg är det till er, alla har vi varit där, men vi väljer själva vilken väg vi vill gå.
Jag väljer att gå upp, upp till stjärnorna, därför att jag kan och jag vill.
Ingen ska skämmas för att vilja ha mål, att våga tro på sig själv. Att våga satsa på 10:an och det är helt okej!
Sätt er ner, utvärdera träningen, utvärdera dig och din hund.

Hur kommer ni framåt, vad ska ni göra när det går trögt? Hur löser ni problemet? Se problemet som en utmaning istället för en omöjlighet.

Till nästa hund, ta inte med dig problemen och försök motverka att de uppstår. Ta med dig lösningarna och gör rätt från början!
Lilla Ilandra dansar på en räkmacka jämfört med pappa Gizmo inom lydnaden. Men hon kommer istället bli den som lär mig allt om spår. Så hon kan få det kämpigt ändå ;)

Är ni med mig hur jag tänker?
Jag hoppas ni orkat läsa ända hit och har ni problem med det jag radat upp, utvärdera, gör upp en plan och följ den. Det är inte bara hundar som är vanedjur.
Bryt det tråkiga tävlingsmönstret och börja ha roligt!

Är det korrekt att säga att hunden ska gå på vänster ben?

Mina tankegångar om lydnaden går vidare, det jag tänker mkt på är hur tydlig man bör vara i sin träning. Både gentemot hunden, sig själv och de man tränar och de man tränar med!

Det som de flesta säger är att hunden ska gå fot vid vänster ben. Vilket är ett uttryck alla förstår, men gör vi alla lika när vi säger så?
Nu när jag håller på att ändra Quinis position inser jag att hon ska inte alls gå på vänster ben, hon ska gå på vänster höft/lår. Går hon på vänster ben ska hon följa det hela tiden och kommer alltså inte låsa huvudet vid min höft.
Petitesser tycker ni säkert nu om mitt resonemang. Men för mig är det att bryta ner positionen och se exakt var jag vill ha hunden. Det är också att vara tydlig om jag vill förklara position för någon som är nybörjare eller någon som vill ha hjälp med en felaktig position. Eller som för mig själv, att börja fundera på vart hunden egentligen håller sig.
Sen jag fått upp ögonen för detta har jag sett många varianter på position. Några korrekta men som ändå ser lite olika ut. Andra som faktiskt inte är korrekta, men vet föraren det, eller är denne lika ovetandes som mig?
Det skulle vara himla kul att ha en studiecirkel/kurs i enbart fotgående, bryta ner det i detaljer och se vilka lösningar vi kan komma fram till. Löser man positionen så vinner man mkt till andra moment.

Jag är så spänd på hur Quinis position till slut kommer att se ut! Pallen funkar verkligen bra, men jag ska skynda långsamt så att vi inte faller tillbaka i gamla vanor.

Vill tro att Ilandra får lära sig av Quinis misstag och att vi inte behöver göra en omarbetning av hennes position senare ;)

Hundträning, eller är det egentligen bara riktigt utsvävad fantasi?

Efter träningen för Maria B så har jag verkligen öppnat mitt synsätt!
Tyckte nog att jag gjort det innan men det är nog bara en bråkdel av allt vad man kan göra med hundträning.
Jag har lärt mig genom freestyle att hjälpmedel är bra att ha. Men har själv inte använt det i lydnadsträningen.
Vad mkt roligare det faktiskt är med hjälpmedel som pallen, brädan, targets osv. Man kan tycka att det ska ta längre tid för att man först måste lära in dessa hjälpmedel, men när hunden väl är inne i svängen är det som att nästa hjälpmedel finner sig av sig självt.
Pallen har visat sig vara jättebra för Quinis kontakthållande. Hennes position som jag försöker ändra är så väl invand så det är bra att bryta det med nyinlärning av pallen. Hennes ingångar blev bättre redan efter ett pass med pallen så detta hjälpmedel kommer jag definitivt att fortsätta med och Ilandra kommer jag köra med pallen från scratch. Gizmo tycker jag håller fin position och kontakt men det går ju naturligtvis alltid att förbättra så han ska också få testa på.

Ikväll tränade jag med Anna-Karin, en träning som inte alls var planerad.
Men det löste sig fint ändå :) Vi hade så härlig energi på oss själva och hundarna och vi testade oss fram, kom på nya lösningar och nya övningar. Ser framemot nästa träning som ska planeras in i minsta detalj för att vi ska få ut mesta möjliga.

Jag tycker verkligen att de nya lydnadsmomenten är jätteroliga! Vi testade runda kon, apportering och hopp, vad det momentet nu heter, och det var jättekul! Toppenbra övning för Quinis fokus på vad jag säger. Idag var det så milt väder och planen hade fantastiskt underlag, det var så skönt att vara ute! Behövde det idag :)

Träning för Maria Brandel- vi bjuder på våra misstag och framsteg

Träningen för Maria Brandel har verkligen ändrat mitt synsätt på många saker.

Quini är en underbar hund som har en otrolig arbetsmotor och vilja att vara till lags. Vi har ett härligt samarbete och jag är väldigt stolt över henne.
Men min syn på vårt fria följ rasade totalt redan första dagen vi tränade för Maria. Hon såg direkt vad Quini gör som jag och Anna-Karin inte riktigt lyckats sätta fingret på. Jag och A-K har trott att problemet legat i att Quini inte hela tiden har ögonkontakt med mig utan flaxar lite.
Det var bara ett resultat av det första problemet. Quini går fot på både höger och vänster. Vilket jag inte sett eftersom jag aldrig tänkt på det. Jag har alltså lärt min hund en felaktig position!
Här har jag två tydliga bilder:
Fint i position på bild 1 och sen går hon över till höger ben på bild 2.



Bild 1

 



Bild 2

 























Men blir jag nedslagen av detta? Nä fasen heller!
 Quini och jag har fått nior på vårt fria följ tidigare så vi har en bra grund att stå på. Och vi fick massa tips på hur vi ska få bort detta. Så jag tycker det ska bli jättekul och kanske detta leder oss mot tian??? Så grymt roligt att hitta ngt så konkret att träna på!
Vi tränade också på Quinis låsningar. Maria är full av roliga övningar som Quini köpte med hull och hår. Bla skulle hon runda kon trots störningar av leksaker och hennes favoritapporter. Hon klarade det med bravur och med en grym fart.
Vi fick med oss så otroligt mkt att jobba på och Maria är en fantastisk tränare som lägger träningen på varje enskilds nivå och taggar oss hela tiden att bli bättre. Det som fastnade stenhårt i mitt huvud är att hunden ska få lyckas! Anpassa träningen och ta det i rätt takt för att bibehålla motivation och maximalt resultat.
Belöning är så otroligt viktigt, att vi lägger tid på att belöna. Sen att hålla hundra procent fokus på hunden när vi själva kräver det från hunden.
Maria har ett sånt underbart tänk och hon ringde i många klockor hos oss alla. Ibland känns det lite surt att bo så långt ifrån, vill gärna träna för henne oftare!
Pallen är under inlärning, vi fick se dessa dagar vilken skillnad den gör för positionen och för ingångarna.
Tack till Maria B, Maria D, Anna-Karin, Vickan och Molly för dessa dagar. Fantastiskt roligt att se era hundar! Tack Maria D för alla bilder!



Runda, tajt och målmedvetet



Massa lek!

Vårt mål!



Årets första spår!

Första dagen 2016 började med sovmorgon, najs :)
Sen bestämde vi att vi skulle åka skridskor med barnen och morfar så innan det ville jag hinna lägga ett spår till Ilandra (14 v). Snön kommer nog när som helst så ju fler spår hon hinner få i kroppen (eller i näsan?;) desto bättre.
Dagens spår blev ett direktspår. Måste planera bättre så jag kan öka liggtiden :)
150 m skog med tre apporter. Bitvis risigt och blåsigt. Hon tog upp spåret själv jättefint och låg på hårt. Tar vinkeln bra!
När hon närmade sig apporten ökade intensiteten i nosarbetet och när hon kom fram kastade hon sig över den, apporterar och kommer glatt till mig :)
Del två blåser det rejält men det bekom henne inte. Hon var tvungen att klättra över två stockar och sen kom pinnen. Den tog hon men stack iväg med den. Pinnen har fått ett värde!
Del tre, stor stock igen sen tvär vinkel. Ilandra fixar det men får jobba lite då det blev öppet efter vinkeln och det blåste ordentligt. Men spårar naturligtvis och hittar pinne nr 3 och den fick jag. Så duktig lillgumman!
 Att spåra med en duktig vuxen hund är fantastiskt, att spåra med en duktig valp är magiskt <3

Har pratat med erfarna spårare och undrat vad jag skulle ha för liggmarkering. Så himla roligt att alla vill dela med sig av sina erfarenheter! De sista spåren har Ilandra plockat upp pinnarna klockrent och letar intensivt efter dem så jag kommer fortsätta med apporteringsmarkering. Det känns tryggt för mig och naturligt för Ilandra.

För varje hund lär jag mig mer och mer. När jag skulle lägga spår med Gizmo i början så kunde jag absolut ingenting. Stackars Gizmo har fått vara min testkanin på allt men han har lärt mig massor och han har ju överlevt mig iaf ;) Sen fastnade jag och Gizmo för patrullstig som han tycker är superkul, figuranter är ju det bästa som finns!
Med Quini hade jag lite mer på fötterna men det var Quini och Anna-Karin som väckte mig och har fått mig att börja förstå och uppskatta spår. Så Gizmo fick börja spåra igen och vad mycket lättare det blev för mig när jag lärde mig läsa honom. Så det här gott folk är varför man har fler hundar, den ene gör så man blir bättre att träna den andre ;)
Förut tyckte jag bäst om söket, då har man hela tiden stöttande människor runt sig att fråga. I spåret måste man lita på sig själv och hunden vilket jag haft problem med. Men NU! Nu jäklar har det släppt i mitt huvud och jag tycker det är helt fantastiskt. Det finns ju inget som inte en hund klarar av!

Sen när valpen var trött kunde jag med gott samvete åka iväg med familjen ut på Rännöisen och åka skridskor :)
Vilka duktiga barn, första gången och de hade koll på sina små ben :) Imorgon åker vi ut igen och tar med oss korv och grillar. De blev mäkta imponerade när morfar 65 år åkte baklänges! Vilket trick!
När barnen var trötta fick de sitta/stå på/bakom sparken och morfar drog dem runt, runt när han åkte baklänges. Vilken lycka!
Rännöisen var jättefin, och vi var helt ensamma på vår lilla plätt där vi var :)
En bra dag att börja året med!