Det är så många som sagt till mig att jag och Bönan har nåt speciellt, vi litar på varandra och Quini brydde sig inte om nånting annat än det vi skulle göra tillsammans.
För tre veckor sen tog vi förstapris i elitlydnad. För två veckor sen gjorde Quini ett inofficiellt MT. För fem dagar sen blev Quini väldigt, väldigt sjuk.
Chocken är så stor, det finns inte ord. Det kom från ingenstans. Veterinärerna kan inte ge oss nåt svar, hon var ett svårt fall. Proverna och undersökningarna som de gjort i massor gav inga svar.
Hög feber och en sänka på 195. Det sänktes till feberfri och en sänka på 119. Efter två dygn med skyhög feber. Sänkan på en hund ska vara under 35.
Quini fick komma hem inatt och åt 1,5 korv. På morgonen åt hon 1 korv. Åker till skolan med barnen och tar med henne i bilen. På väg till bilen haltar hon lite och kan inte hoppa in själv så jag lyfter henne. När jag kommer hem igen så har hon den där blicken som är så smärtsam att se. Hon hade gett upp, det får vara nog nu.
Åker till veterinären och får knappt ur henne ur bilen. Jag ställer ner henne och hon har ont i frambenet, kan knappt gå. Lyfter upp henne och går in.
Trots att hon har gett upp och har så ont så ger hon mig en Quinikram, länge. Hon lägger upp huvudet mot mitt ansikte. Det är den mysigaste kramen som finns.
Jag var tvungen att ta en promenad med Gizmo när jag kom hem, klarade inte att vara inne. Det gick långsamt och det spöregnade och jag var så otroligt ledsen. Efter två timmar i regnet så kände jag att jag behövde gå hem med stackars Gizmo och precis när jag bröt ihop igen så hör jag ett konstigt ljud och Gizmo är på helspänn. Jag fattar ingenting men ser att Gizmo går in i vallarposition och blir ordentligt stor. Jag förstod att det var nåt djur men såg inget. Det var för att jag tittade åt fel håll. Några meter framför mig står två älgar och stirrar på mig, förmodligen lika chockade som jag. Jag var så inne i min sorg så jag visste inte vad jag skulle göra. Hinner tänka att den ena älgen är mindre än den stora och eftersom vi står i en trekant så kände jag mig omringad och visste inte var jag skulle gå. Då kliver Gizmo fram, stor och stinn på ögonen. Jag backar, Gizmo tar några steg till och älgarna vänder.
Jag har aldrig någonsin träffat älg i skogen och helt plötsligt, mitt i min sorg går jag rakt på dem. När jag var på väg att bryta ihop alldeles så dyker dessa magnifika djur upp och min lika magnifika hund är så modig och driver bort dem.
Det hade kunnat gå hur som helst men det gjorde det inte, Quini och Gizmo fanns vid min sida. Quini hade precis som Gizmo motat de där älgarna, hon skulle aldrig släppt dem med blicken.
Vi sprang därifrån men älgarna sprang snabbare åt andra hållet.
Jag vill se det som ett tecken från Quini, var stark och gå vidare. Det här äter upp mig verkligen, det finns ingen logik i hur en frisk hund kunde bli så sjuk så fort.
Men nu mår hon bra igen, ingen mer smärta.
Ingen hund kommer kunna leva upp till henne. Men hon visade mig idag att Gizmo stöttar mig lika mkt som hon. Och lilla Ilandra har så mkt energi så hon ger mig massor att fokusera på.
Vi fick en sista natt tillsammans, hon sov inte så mkt men hon fanns där. Jag är så tacksam för att jag fick rå om henne hennes sista timmar.
