Har ni haft en hund som ni inte klarade av? En hund som ni önskar att ni fått i ett senare skede?
Manne var en sån hund för mig. Han hade en fantastisk arbetsvilja och kunde springa i sökrutan hur länge som helst. Vi kunde träna hela dagarna och han blev aldrig trött. Han hade ett naturligt avstånd till figuranterna och det var bara att njuta.
I lydnaden däremot var han alldeles för laddad och jag var inte tillräckligt kunnig för att förvalta det. Det blev frustration från bådas sidor och vi fick aldrig riktigt kläm på det. En sån lovande hund men jag räckte inte till...
När jag tog hem Gizmo och började träna honom så fanns det inga frustrationer, behövde inte värma honom i 45 min innan träning som jag behövde göra med Manne. Det blev så mkt enklare att träna Gizmo.
Jag envisades ändå med Manne men vi kom egentligen ingen vart förutom i söket, där gick det jättebra.
Lady (hans mormor) var Mannes stöttepelare och när hon gick bort förändrades han. Manne trivdes inte så bra och när Quini flyttade in blev han mer och mer osäker. Så vi tog beslutet att flytta på honom så att han fick bo som ensamhund. Han trivdes i sitt nya hem alldeles förträffligt, han blev behandlad som nummer ett och han blev så nöjd med sin vardag <3
Jag saknar Manne, den där lurven som rev ner allt med sin rävsvans.
Men mest saknar jag nog att aldrig få chansen att träna honom igen och lyckas nu när jag själv har utvecklats. Han är hunden jag fick ge upp och med det i bakhuvudet kommer jag kämpa hårdare nästa gång det händer igen. För det är dessa hundar vi lär oss så otroligt mkt på, de hundar som kräver mer av sin förare.
Jag är tacksam över att Gizmo och Quini kom in i mitt liv just då och utvecklade mig, annars vet jag inte hur det hade gått då jag och Manne stod stilla.
Alla hundar har sin plats i en förares utveckling, kanske fick jag Manne precis då han behövdes. Men ibland tänker jag tillbaka och önskar att jag fick chansen igen <3
