Att förlora Quini är något som jag ännu inte kommit över. Gråter fortfarande om kvällarna när jag tänker på henne och kan fortfarande inte prata om henne mer än någon mening åt gången.
Hjärtat slets itu bokstavligen och jag känner mig fortfarande helt sliten inombords.
Det kommer ta tid och jag har accepterat det. Men har inte accepterat hennes död.
Som grädde på moset förlorade vi även Oban, Gizmos underbara bror. Min kära vän Angelika som också fick ta det hemska beslutet att avsluta sin bästa väns liv. Oban som var så levnadsglad, full av energi och glädje. Oban, Obelibob, den vackra svarta vargen...
Idag fick jag höra att Aussie inte finns med oss längre, pappa till vår T-kull. Han som direkt klev in i våra hjärtan. Sophia min glada nyfunna vän lider också av samma smärta som jag och Angelika, det där beslutet som alltid måste tas men som gör så ont.
Min kära vän Vickan som har det jättekämpigt, som nyligen fått säga farväl till sin vackra Ginny. Som efter flera års sjukdom fick ge upp och Vickan fick ta sitt beslut. Det beslut som skär sönder hjärtat inifrån och ut.
Jag struntar i att det är livets gång. För mig är det helt ologiskt när hundar med många år kvar att leva måste lämna. Kalla mig naiv men det gör grymt ont oavsett om det är livets gång eller ej.
Jag tar med mig sorgen långt in i 2017 men jag hoppas verkligen inte att det nya året liknar 2016 det minsta.
Det blev ett bittert blogginlägg men det är samtidigt en hyllning att visa att det inte är bara hundar som gått vidare. De var våra vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar