Ett monstruöst monster

Ilandra kallas för Lilla Monstret (kärleksfullt såklart) Hon kallas för det för att hon pratar väldigt mkt och har gjort det sedan hon var valp. Speciellt när Gizmo stjäl hennes ben (enligt Ilandras mening)

Ibland när vi tränar är hon också ett monster!
Häromkvällen tränade jag på klubben, ganska sent. Ilandra har varit åsidosatt hela veckan så hon var meeeeer än laddad.
Jag har valt att inte tävla med henne på hela sommaren därför att vi inte fått ordning på vår tävlingsbelöning. När Ilandra inte fått en riktig belöning känner hon sig snuvad och vi tappar samarbetet. Därför har jag valt att träna mer i skogen och träna lydnad när hon har varit riktigt laddad och vi har då kunnat förstärka belöning utan leksak.
Då har jag helt enkelt börjat med att hon får kampa med min arm... Jaja, kanske inte så smart för det får jag ju inte göra på tävling men förutom det så gillar hon inte att bli kladdad på, det får hon inte ut nåt av. Hon vill leka! Bita... i något... ;)
Kampen i armen har försiggått ett tag och det är något hon är van vid och tycker det är en väldigt bra belöning. Med andra ord är hon inte blyg när det gäller att ta tag ;)
Åter till häromkvällens träning. Ilandra var som sagt rätt het och därför passade jag på att gå ett längre fritt följ och kedjade med läggande och inkallning. Vilket hon gjorde jättebra med en underbar energi, utan minsta tanke på att själv börja kräva belöning. Efter en stund ger jag henne belöningssignal och jag ska precis dra fram leksaken och då sitter hon helt plötsligt i underarmen och leker hej vilt! Jag var såklart inte beredd så det gjorde ordentligt ont!
MEN hon valde min sociala belöning framför att vänta på leksaken, det har hon inte gjort förut. Kanske min tävlingsbelöning kommer att bli värt nåt framöver iaf!

Jag har absolut inga problem med att tänka utanför boxen, Ilandra är inte som nån av mina andra hundar. För henne ligger största prio på leksaken, tror det är mer schäfer än kelpie i henne? ;) Quini tex, hon jobbade för at få fortsätta jobba. Tyckte det var jättekul att kampa och leka men det viktigaste var att få springa in i rutan hundra gånger ;) (Kanske var mer en BC?) ;)

Men på det här sättet försöker jag öka min betydelse i belöningen.

Vill också poängtera för den känslige att hon är en snäll liten kelpie så hon sitter bara i armen på mig för att hon är lärd det, inget annat ;)
Det finns säkert dem som tycker att jag är knäpp som låter min hund kampa med min arm. Men själv ler jag och tycker att hon är läcker, hon är en explosion av energi som styrs av kamp så vill jag få ut nåt av det så får jag banne mig offra mig lite ;)

Lilla Monstret med sitt monster <3

Gräv i ditt inre för att utvecklas

Tror vi alla känner trycket från omgivningen att vi måste prestera.
Vi ser och hör saker om oss själva som kan vara sant eller inte.
Självförtroendet går upp och ner, detsamma med motivationen. Att ständigt ligga på topp är svårt att nå även fast det är en dröm för många.
Men är det nödvändigt för vår personliga utveckling? Kommer vi framåt genom att hela tiden övervinna motgångar? Räknas det som motgångar då vi klarar alla problem vi möter?  Eller är det egentligen bara ett gupp på vägen? När lär vi oss som mest, på toppen då vi kämpar för att hålla oss kvar, eller är det när vi reser oss efter att ha ramlat ner?

Svaret ligger i betraktarens ögon för att vara lite klyschig.
Det jag vill komma fram till är att det är lätt att glömma att ta till sig lärdom på vägen fram till målet. När målet är det viktiga och inte resan.
Missar vi en del av utvecklingen när vi inte tar till oss vad vi kan lära från en motgång som vi har problem att klara av?
Dessa frågeställningar går att applicera till allt, fritid, arbete vad man vill.
Ska vi rannsaka oss själva så njuter vi inte tillräckligt av våra vinster i livet då själva belöningen snabbt går över och glöms bort av andra och kanske även av dig själv. För inte kommer du att stanna upp efter ett nått mål, nej förmodligen kommer du rusa mot nästa.
För hur ska vi annars utvecklas, om vi helt plötsligt bara stannar upp? Att bara hålla sig kvar i stunden, där vi mår bra och är nöjda? Nej aldrig, det går inte.
Rusa vidare mot nästa mål, bestig ännu ett berg för att vinna ännu ett mål. Vi ska över några berg och dalar på vägen men det är glömt för vi springer genom en ny resa.

Helt plötsligt vaknar vi upp, ser vad vi har åstadkommit och längtar tillbaka till den tid då vi bara kunde det här och det här, tänk vad lite press det låg på oss då!
Att utvecklas kräver mer ansvar, mer krav och mer engagemang.
Tänk den dag vi stannar upp och tänker "precis här mår jag bra, precis såhär vill jag att det ska vara. Resan betyder allt och att nå målet är en extra klick grädde."

Jag är en resultatnörd, jag ser allt i små bilder, stora delar, i mönster och prognoser. Det är så lätt att vilja, att längta, att prestera. Det är svårare att erkänna för andra att jag är nöjd. För det är jag inte. Såklart vill jag mer med mig själv, vill utvecklas, hur långt kan jag gå?
Kommer allt vara värt något när resan är helt slut? För vem vill jag prestera?

Finns inget rätt svar på den frågan, klura själv och kom på varför du vill utvecklas.
Varför du inte vill stanna där du är idag. Är det värt tiden och svetten?

Svar ja!

När glädjen finns med mig hela vägen, när resan är lika viktig som målet, när jag vågar säga att min personliga utveckling betyder så mycket för mig att jag högt vågar säga att jag är bra och vågar bli bättre!
Då är det definitivt värt det.
Men visst är det bra att stanna upp och reflektera ibland? Se vad ditt svar blir.
Är du nöjd med det du har åstadkommit? Är du ok med att inte alltid nå målet men ändå kan vara glad för resan du har gjort?

När hysterin lagt sig

Lite hysteriskt blev det ett tag, med så många tävlingar på en gång. Det blev väldigt bra resultat men det har varit skönt med lite vila.

Helt i vila har vi inte varit då jag och Gizmo fortsatt tävla men det har blivit varannan vecka istället för varje.

Förra helgen var vi i Övik och då satt nästan alla moment som en klocka. Tyvärr var det väldigt blött vilket gjorde att Gizmo tvekade vid två sättanden så vi fick 98 p i första klassen men slog till med 100 p i den andra. Vi har nu 694/700 p och ligger för närvarande på 26:e plats på SM-kvallistan. Det betyder att vi behöver förmodligen klättra minst tre poäng till för att vara säker på att komma med.

Enda problemet med att försöka kvala till SM är att (det gäller dem flesta) det inte längre duger med en bra runda. Besvikelsen kommer så fort poängen inte ligger på 100. Blir absolut inte besviken på hunden, allt som oftast är det jag som tappar fokus och styr in Gizmo i en kon eller skylt, eller så glömmer jag att kolla upp på nästa skylt och gör en tabbe.
Hittills har det gått väldigt bra, vi började tävla Mästare i juni. Det är dock väldigt lätt hänt att lägga höga krav på varje tävling.

Jag försöker alltid se det positiva i varje tävling, att vi lyckats utvecklas och att det visar sig på planen. Det har varit min filosofi de senaste åren att oavsett poäng hitta guldkornen i varje runda. Det här får jag påminna mig om när vi tävlar Rally så att jag inte snöar in på tresiffrigt.

När vi har fått de poäng som jag tror vi behöver kommer jag börja tävla för att träna inför SM. Det kan innebära att jag kommer att offra en klass av två på varje tävling för att kunna belöna upp inne på planen. Jag tror att det kommer bli väldigt givande för Gizmo som är så beroende av positiv träning och han kommer ihåg allt, vare sig det är positivt eller negativt.
Ska fundera lite mer på den planen innan den träder i kraft.

Meeeeen Ilandra då?
Ilandra och jag har tagit lite tävlingsuppehåll, tanken var ju att hon och jag skulle tävla hela året. Det jag inte visste för ett år sedan är att jag har en ganska självständig tös i min minikelpie och jag har fått jobba en del med att hon ska vilja samma saker som jag. Jag har känt att hon behövde den här tiden och jag tävlar för min skull och vill vi inte samma saker tävlar jag helt enkelt inte.
Men nu börjar jag få lite ordning på henne även fast hon fortfarande har mycket egen vilja. Jag har lagt in två tävlingar åt henne nu i höst, ett Appell Spår och en Startklass. Så får vi se hur hon går. Möjligen att jag startar henne i Rally Fortsättning också.

Att hon har en egen vilja ser jag inte som något negativt, det visar bara att hon har mycket innanför pannbenet ;)
Vi har vallat lite här i höst och hon blir tuffare och tuffare i hagen också, så det gäller för mig nu att kunna förvalta hennes vilja så att hon använder den på det sätt jag vill ;)
Resan som Ilandra tar med mig på utvecklar mig otroligt mycket som tränare, hon är inte lik varken Gizmo eller Quini. Hon är Ilandra och hon har full koll på allt hon vill företa sig. Kan beundra den lilla kelpien för hennes glädje och hennes attityd när hon klart visar sig oförstående över att hon skulle ha gjort fel?
Hon kommer att bli en fantastisk hund när jag trycker på de rätta knapparna. Hon har busigt nog gömt manualen så jag får skriva en egen ;)