Tävlingsmentalitet- från botten till stjärnorna

Det där med tävlingsmentalitet och självförtroende...

För några år sedan började jag tävla med mina schäfrar (Lady, Grizzly och Manne)
Jag var helt ny, kunde ingenting men tävlade efter vår bästa förmåga. Jag kunde inte lita på dem helt då jag (när jag ser tillbaka) inte hade lärt in momenten ordentligt och jag hade inte full pli på dem. Supertrevliga hundar som jag lärt mig massor på! Men orutinerad som jag var så förstod jag inte helt vad som krävdes av oss på tävling.
Sakta men säkert började en oro byggas upp inför att tävla. Snacket med kompisarna utanför banan gick alltid såhär: "Jag är såååååååååååååå nervös!"
Ser jag tillbaka så gjorde hundarna precis det vi tränat på. Det var min egen osäkerhet som ställde till alla hjärnspöken.
Sen skaffade jag min första kelpie, Gizmo. Jag tog med alla mina osäkerheter från innan och lade dem som en tung ryggsäck på hans rygg. Härlig start för en liten kelpievalp. Ville inte att han skulle gå mig ur händerna utan band honom tidigt vid mig och vi startade tidigt med lydnaden. Det jag glömde i min iver att göra rätt är att Gizmo är en egen individ.
Jag var fortfarande väldigt osäker i tävlingssammanhang och jag hade en sjuk prestationsångest. Varifrån den kom vet jag inte, men jag har tävlat med hästar i hela mitt liv så jag hade den förmodligen med mig.
De första tävlingarna gick inte alls, Gizmo var inte klar och definitivt inte jag heller.
Men allt eftersom började jag lära mig mer och mer, Gizmo är grym på att visa när jag gör fel och ännu bättre på att visa när jag gör rätt!
Vi fick vårt första lydnadspris i klass 1 och det kändes så himla bra! Efter det började det lossna, jag kunde slappna av och insåg att det går att lita på min hund och han gör det exakt det vi tränat på.
Efter några tävlingar hade vi lydnadsdiplom och sen tävlade vi lite till och till slut fick vi uppflytt till Elitklass.

Nånstans där i mitten bestämde jag mig för att skjuta all osäkerhet åt sidan.
Pratade knappt med folk på tävlingsdagen förrän vi var klara, berättade definitivt inte för allt och alla att jag var nervös. (Tänker man efter så påverkar det ju nästa nervösa människa, de finns det gott om på tävlingar)
Jag började analysera våra tävlingar och träningar, hur ser poängen ut jämfört med uppfattningen jag har om vår träning? Har vi kommit fram till 10:an eller ska jag vara realistisk och nöjd med en 8:a eller 9:a? Hur jobbar vi för att nå 10:an?
Lärde mig också att se det positiva i varje tävling, kunna skratta och vara glad efteråt oavsett resultat. Jag tävlar för min skull, ingen annans.

Kelpie nummer 2, Quini.
Quini är en fartdåre och det har alltid varit viktigt att jag är tydlig med henne. Så inför vår första start var jag tydlig med mig själv att inte ställa några krav, ville mest se om jag kunde hålla ihop henne på tävling. Var orolig att hon skulle bli störningskänslig.
Det var hon. Men det Quini gjorde var inte att reagera med koncentrationstapp eller stängde av.
Nej hon låste på momenten. Har alltså en hund som inte bryr sig om omgivningen utan satsar järnet på hindret, rutan, apporten...  Vilken dröm!
Trodde först att det var en tillfällighet men hon gjorde lika på varje tävling. Är egentligen bara på en lydnadstvåa som jag tappat henne, då laddade hon lite för mkt. Men det tog jag med mig till nästa tävling och vi klättrade snabbt upp till Eliten.
Här är mitt självförtroende inom lydnaden på topp. Jag vet precis vad jag vill när jag ska tävla, vet precis vad vi har för mål och kan absolut offra en tävling bara för att hitta rätta känslan.
Behöver inte bli nervös när jag har realistiska mål och jag litar på att mina hundar agerar efter de förutsättningar de har, som jag har gett dem.

Men... Tävlingsmentalitet är något man måste jobba med hela tiden.



Kikade runt lite och det är en Lydnadstävling på Kelpiespecialen 2016. Med en massa kelpiesar, uppfödare, valpköpare (är uppfödare av Kelpie själv för er som inte vet) Vad ska de tro och tycka, duger vi som vi är? Måste vi prestera mer än vad vi kan? Tror nån att vi är bra, tror nån att vi inte kan?
Genast kom osäkerheten tillbaka, jag har faktiskt inte nån erfarenhet av att tävla utanför min trygga Norrlandszon. Gör vår första Elitstart i slutet på april så jag har inget kvitto på tävling än.

Pratade med Pia Rönnquist (Uppfödare Cefeus Kennel) och berättade om min osäkerhet. Det jag behövde var att prata med en uggla vilket du får när du pratar med Pia.
Hon sa helt sonika till mig:
Vet du, så intressant är faktiskt inte Jenny Näslund!

Andemeningen med detta är att världen står inte och faller med om vi gör en bra tävling på Kelpiespecialen eller inte. Det är knappt någon som vet att jag och Quini tävlar.
Det är ingen som sätter mål för mig och mina hundar annan än jag själv. Jag tävlar för min egen skull. Jag ställer kraven själv. Bestämmer själv om jag vill tävla.

Våra förutsättningar och framgångar beror på hur jag valt att låta oss utvecklas. Min träning är mitt val, oavsett hur mycket hjälp vi tar emot. Kom ihåg det!
Jag bestämmer vad jag ska använda i träningen och tackar ödmjukast för alla idéer som vi fått från andra. Stjäl så mycket godsaker i andras träning ni bara kan och låt andra stjäla från dig. Vi har ju alla samma mål, att lyckas och nå stjärnorna, om vi bestämmer oss för det.

Alldeles säkert finns det folk som ställer höga krav, vill mer åt dig än vad du kan visa. Men allt som oftast är det ur en positiv synpunkt. Det är inte många som står och skrattar åt nån som har en dålig dag. Gör dem det så är det mer synd om dem.

Världens längsta inlägg. Men jag träffar så många duktiga ekipage som har ångest, dåligt självförtroende, inga klara mål med sin träning och tävling. Det finns massor av potential men hjärnspökena sätter stopp.
Detta inlägg är det till er, alla har vi varit där, men vi väljer själva vilken väg vi vill gå.
Jag väljer att gå upp, upp till stjärnorna, därför att jag kan och jag vill.
Ingen ska skämmas för att vilja ha mål, att våga tro på sig själv. Att våga satsa på 10:an och det är helt okej!
Sätt er ner, utvärdera träningen, utvärdera dig och din hund.

Hur kommer ni framåt, vad ska ni göra när det går trögt? Hur löser ni problemet? Se problemet som en utmaning istället för en omöjlighet.

Till nästa hund, ta inte med dig problemen och försök motverka att de uppstår. Ta med dig lösningarna och gör rätt från början!
Lilla Ilandra dansar på en räkmacka jämfört med pappa Gizmo inom lydnaden. Men hon kommer istället bli den som lär mig allt om spår. Så hon kan få det kämpigt ändå ;)

Är ni med mig hur jag tänker?
Jag hoppas ni orkat läsa ända hit och har ni problem med det jag radat upp, utvärdera, gör upp en plan och följ den. Det är inte bara hundar som är vanedjur.
Bryt det tråkiga tävlingsmönstret och börja ha roligt!