Kan det här året aldrig ta slut...

Räknar 2016 till ett av de värsta åren i mitt liv. Så krasst är det.
Att förlora Quini är något som jag ännu inte kommit över. Gråter fortfarande om kvällarna när jag tänker på henne och kan fortfarande inte prata om henne mer än någon mening åt gången.
Hjärtat slets itu bokstavligen och jag känner mig fortfarande helt sliten inombords.
Det kommer ta tid och jag har accepterat det. Men har inte accepterat hennes död.
Som grädde på moset förlorade vi även Oban, Gizmos underbara bror. Min kära vän Angelika som också fick ta det hemska beslutet att avsluta sin bästa väns liv. Oban som var så levnadsglad, full av energi och glädje. Oban, Obelibob, den vackra svarta vargen...
Idag fick jag höra att Aussie inte finns med oss längre, pappa till vår T-kull. Han som direkt klev in i våra hjärtan. Sophia min glada nyfunna vän lider också av samma smärta som jag och Angelika, det där beslutet som alltid måste tas men som gör så ont.
Min kära vän Vickan som har det jättekämpigt, som nyligen fått säga farväl till sin vackra Ginny. Som efter flera års sjukdom fick ge upp och Vickan fick ta sitt beslut. Det beslut som skär sönder hjärtat inifrån och ut.
Jag struntar i att det är livets gång. För mig är det helt ologiskt när hundar med många år kvar att leva måste lämna. Kalla mig naiv men det gör grymt ont oavsett om det är livets gång eller ej.
Jag tar med mig sorgen långt in i 2017 men jag hoppas verkligen inte att det nya året liknar 2016 det minsta.
Det blev ett bittert blogginlägg men det är samtidigt en hyllning att visa att det inte är bara hundar som gått vidare. De var våra vänner.

Träningsplanen börjar ta form!

Mitt mål från början med Ilandra var att hon skulle bara bli brukshund med fokus på spår. Hela hennes första år har vi fokuserat på nosarbete med blandade underlag i spåret och nosarbete inomhus som Nosework och vittring.
Jag lade inte ner nån tid på att färdigställa lydnadsmoment utan lärde bara in grunder som position och har shapat fram frivilliga beteenden. Har heller inte satt röstkommandon under inlärningen.

Men planen ändrades när Quini försvann och nu ingår även lydnad i planeringen.
Under vintern kommer vi fortsätta med mkt nosarbete men satsar också på lydnadsträning.
Med detta menar jag lydnadslydnaden, brukset kräver förstås också lydnad men de skiljer sig ju en del både i moment och krav.

Varför har jag valt att vänta med lydnaden?
Tidsbrist är en anledning, det kräver mkt tid att träna tre hundar varav två tränar Elitlydnad.
Men största anledningen är för att det är så vansinnigt kul att se självständigt arbete som spåret är!
Jag har hela tiden velat att Ilandra ska visa mig spåret, visa mig när hon känner doften i specialsöket, visa mig rätt pinne i vittringen och detta utan att fråga. Jag har inte velat påverka hennes självständighet med lydnadsträning.
Resultatet : jag har en ettåring som spårar fritt i tre km helt själv ;)
Hon frågade inte om hon fick ta spåret efter hennes älskade fyrhjuling utan tog spåret och hittade sin hjuling. Detta kanske inte är optimalt, att hon springer lös själv i skogen. Men det har gett det resultat jag vill ha, en modig och säker hund och när hon spårar gäller det att hålla hårt i linan.

Nu kör vi järnet och ska få till en säker lydnad i vinter. Till våren ska vi tävla :)

Har alltid i bakhuvudet när min kära vän och bruksdomare säger:
Varför ska det petas så mkt i lydnaden när du ska tävla bruks?
Min mamma svarar: tänk när hon har 10 på spåret och en toppenlydnad, hur stor chans har du då? ;) Med glimten i ögat då förstås ;)

Så nu när självförtroendet i skogen är högt så ska vi hålla samma kriterier på lydnadsplanen.

Vi lämnar 2016 bakom oss, ett år som alltid kommer göra ont vid en tillbakablick.
Jag hoppas 2017 kommer bli ett år att minnas med glädje <3