Att gå den långa vägen

Det har aldrig varit min starka sida ;)
Vill gärna köra inlärningssätt där jag har tidsvinst för att det ska vara effektivt.

Men planen jag har nu är lååååååångt ifrån tidseffektivt, vi startar nu en långsiktig plan i spåret.
Jag har utbildat mig till Specialsöksinstruktör för Michael Hedman (min nya idol) ;-) och han har berättat hur han utbildar idspårshundar.
Jag tänker inte gå hela den långa vägen (minst tre års utbildning som jag fattade det) men jag tänker plocka godbitar för att stärka ett noggrannt spårarbete.

Det första jag har tänkt göra är att lista ut Ilandras svårigheter och bygga upp dem och träna på det som är svårt.

Dagens spår lade A-K på en lägda som sedan gick in nedanför två grannars tomter med skällande hundar i hundgårdar. De var måttligt roade av vårt experiment, sorry grannar!
Ilandra hade inga problem med själva lägdan trots att hon inte spårat på lägda tidigare. Stördes heller inte av att Anna-Karin följde efter i spåret. Men hundarna som hon hör varje dag stördes hon av. Trots att Ilandra är så spårmotiverad så släppte hon sitt jobb flera gånger för att skälla tillbaka eller bara fokusera på hundarna.
A-K sa till mig att vänta ut henne (vi ville se hur hon skulle lösa det)
Hon fullföljer spåret och hittar alla apporter förutom en.
Hon spårade också lite lugnare än den vanliga bulldozern som hon är, jag tolkade det först för att hon behövde vara noggrannare då det blåste på öppen lägda.
Även när vi tränar lydnad kan hon bli lite störd av andra hundar och vill ha koll på dem om de är utanför planen. Men hon gillar alla hundar så det är nog bara ett kontrollbehov.

Kan inte läsa mer av det här än att hon behöver träna på att hålla fokus och det är precis det som Micke pratat mkt om.
Så jag ska bygga en plan för att stärka fokus och min teori är att hon behöver utmanas i spåret.
Jag kommer variera underlag, liggtid, personer, föremål, temperaturer för att se vad som är utmanande för henne och sen ta nästa steg.
Det är kul med spår! ;-)

Att bryta ner i molekyler

Lydnadsmomenten består av flera olika delmoment som vi gärna bryter ner till mindre delar för en bättre kvalitet på utförandet.
Men spåret och uppletande har vi inte haft riktigt samma tänk, men nu ska det minsann bli ändring :)

Jag och Anna-Karin körde uppletande häromdagen och när vi hade vallat och placerat ut föremålen gjorde vi det klassiska misstaget att bli osäker på antal föremål ;) Läxa nummer 1 ;)
Jag ska lägga upp en strukturerad plan över varje pass med specialmoment. Då jag gärna vill tävla både sök och spår måste jag skärpa till mig vad gäller planering.
Ilandra har spårat en hel del men har inte kört sök och uppletande, så nu ligger fokus på att jobba i vind.
Vi kommer också utöka hennes spårkunskaper där jag har ett projekt på gång som jag hoppas kommer ge utdelning, men jag får återkomma till det. Resultatet är tänkt att få en riktigt spårsäker hund, det ska bli så kul att börja!

Ilandra är iaf en klockren skallmarkör. Hon skäller när hon vill ha uppmärksamhet eller när hon vill ha sin leksak, så hennes skall fick jag gratis känns det som ;)
Springa tycker hon också om, så jag ser framemot lite mer värme så stigarna tinar upp så vi kan sätta igång sökträningen.
Vi har fått en hel del tips från Anna-Karin hur jag ska få hundarna mer vitringsmedvetna genom att göra övningar på promenaden.
Micke Hedman har tipsat mig om spåret, hur jag ska öka sniffningsfrekvensen för ett noggrannare spårarbete.
Jag uppdaterar hur det går, ska bli så kul att komma igång i skogen igen!

Vari ligger motivationen?

Jag har under några dagar fått rannsaka mig själv och fundera på varför jag väljer att lägga ner tid på att träna hund.
Vad är det som gör att jag varje dag tränar nån del av vår plan och att jag varje dag funderar på nya lösningar och tillvägagångssätt?
Den personliga utvecklingen, sa en vän till mig, det är varför du strävar efter att komma till elitstart.
Ja, absolut, det är en del.
Att meritera hundarna är också en anledning även fast det anses nästan lite fult att säga det idag. Varför är det så egentligen, helt oförståeligt för mig.
Om man inte har ett mål i siktet är det nog väldigt svårt att hålla motivationen uppe.

Men när inte meriterna eller den personliga utvecklingen väger tyngst, vad är det då?
Jag skulle kunna skriva nåt klyschigt som "hundar är mitt liv" eller nåt annat, vilket de egentligen är men det är inte heller moroten.
Efter lite funderande så har jag nog kommit på det.
Jag är sällan nervös på tävling. Faktiskt nästan aldrig. Förväntansfull absolut. Men inte mer. Inte ens inför Ilandras första start.
Jag har tävlat precis hela mitt liv. Nästan hela min familj är tävlingsgalna och gillar att prestera.
Så jag kom fram till att jag behöver det. Jag behöver tävla, utvecklas och faktiskt synas (fult det med) för att må bra.

Så jag är lite osvensk när jag erkänner att jag behöver känna mig grym på det jag gör och att visa genom mina hundar att jag kan.
Så enkelt kan det vara ibland och den dagen min motivation sinar är den dagen då jag känner mig helt nöjd och tillfreds med mig själv.
Måtte den dagen aldrig komma! :-)