När sorgen tar över

Chocken, smärtan, tomheten, tårarna, saknaden, ilskan, ångesten, kärleken... Allt som bränt i mitt hjärta och i mina tårar dessa dagar. Det känns som en evighet sen hon lämnade mig samtidigt som det känns som att hon inte lämnat alls.
Quini finns överallt. Hon finns mittemellan Gizmo och Ilandra när de väntar på sin mat. Tripp och Trull får äta medan Trapp bara anas. Hon sitter där när jag ska ge alla en ostbit men det är bara två som sväljer sin ost. Ilandra och Gizmo hoppar in i samma bur i bilen medan Quinis sida är tom. Hon ville helst åka själv. Ilandra och Gizmo ligger på mattan och i soffan medan ingen sitter i fåtöljen. Fåtöljen som bara var Quinis. Tripp och Trull stirrar på katten Maya som tycker det är för kallt att vara ute. Men den som stirrade mest och lade sitt huvud på kattens rygg finns inte där.
När vi letar svamp är det bara jag som letar. Jag tänkte visst inte på att Quini var så överlägsen på svamp så jag har inte mer än grundat de andra två. Så jag fick leta själv.
Det är heller ingen som visar de största höstblåbären som ingen annan hittat, de som är tre gånger så stora som vanliga blåbär. När jag ska ropa in hundarna så är det ingen som sätter sig och tjurar utanför dörren och vägrar gå in, då matte tänkt åka själv.
Jag kan rada upp miljoner olika scenarios där hon ska vara men inte är. Men hon kommer inte komma tillbaka och fylla den platsen.

Jag var tvungen att logga ut från facebook, i alla fall i några dagar. Alla ord från vänner och familj som skrevs med kärlek brände i mitt hjärta och jag klarade inte att läsa mer. Jag har förstått att Quini var väldigt speciell för många och det här är en chock för alla. Därför gör det så ont att läsa vad som skrivs och tårarna slutar aldrig rinna, precis som nu. Men jag uppskattar allt som skrivits, kan inte riktigt hantera det än bara.

Idag gjorde jag nånting som jag gruvat mig för. Jag försökte igår men det gick inte.
Det var att träffa Anna-Karin och Romeo. Min fantastiska vän och mitt stora stöd och denna härliga hund med sin underbara energi. Men de två är de som stått mig och Quini närmast och jag kände att det var otroligt jobbigt att utsätta mig själv för det. Samtidigt som jag revs itu av att inte träffa en så kär vän, där jag vet att jag har ett otroligt stöd.
Och Romeo, som är så lik min Quini i allt. Det är bara utseendet som skiljer dem åt annars är de i stort sett likadana. Denna underbara arbetsglädje, den kärlek de visar till matte och den fantastiska tilliten som gör att de ställer upp på allt.
Det var otroligt jobbigt och jag grät hela vägen hem. Vi var fyra och nu är vi bara tre. Vi fyra var ett fantastiskt team och vi är brutna. Jag såg hur Anna-Karin led och det smärtar mig så. Samtidigt som hon som alltid stöttar mig.
Vad knäpp Jenny är, tänker ni, de var inte fyra de har ju tre hundar till tillsammans. Ja absolut. Men det senaste halvåret har vi satsat järnet på Romeo och Quini så vi har bildat ett starkt band och de två syskonen var alltid ihop.

Jag går sönder. Det är den enda meningen jag har haft i huvudet de här dagarna. Hur kan det göra såhär ont. Jag är bruten. Det kommer jag nog vara länge.

Jag var även på loppis idag, en stor klädesloppis i Matfors som jag planerat in. Jag bestämde mig för att orka och för att fokusera på kläderna. Men hur kan jag göra det när så underbara och varma människor kramar mig och jag ser tårarna i deras ögon. De led så mycket, både för min skull och för Quini. Det var otroligt jobbigt och jag vet nu att jag måste hålla mig undan ett tag till. Mitt hjärta går itu. Jag klarar inte att se mina vänner så ledsna, tänk om jag kunde binda sorgen till mig själv.

Jag skriver egentligen bara det här för att jag vet att det finns många som är oroliga för mig. Många sms som skickats efter att jag loggade ut från FB och många ledsna blickar fick jag möta idag.
Vill med detta förklara att precis som ni tror så mår jag väldigt dåligt men det är en del av min sorgeprocess att dra mig undan. Jag får ont i hjärtat av att se er lida och läsa era ord som är fulla av saknad och värme. Jag klarar bara min egen sorg just nu, om ens den.

Quini var min bästa vän och det här är en otrolig förlust för mig och en stor chock. Det är mycket som jag bearbetar och världen snurrar alldeles för fort samtidigt som det går för långsamt. Jag vet att tiden läker alla sår så jag vill snabbspola dit samtidigt som jag vill stoppa tiden. För varje dag så kommer jag allt längre ifrån Quini och våra minnen.

Idag när jag tog på mig tröjan så hittade jag Quinihår på den, jag hade den tröjan dan innan hon dog. Snart kommer jag inte kunna hitta såna spår efter henne, utan hon kommer bara finnas i mitt hjärta.

Men jag hymlar inte med att jag mår riktigt dåligt och hejar jag inte eller möter er blick eller inte svarar på sms så är det inte för att jag inte bryr mig. Jag bryr mig för mycket och behöver samla ihop mig själv.