Det är många som kontaktat mig angående vittringen efter att ha sett filmer jag lagt upp på Facebook. En del är nyfikna andra mer eller mindre förtvivlade. ;-)
Jättekul tycker jag att bli kontaktad och jag hjälper gärna till! Så jag kan ju lika gärna skriva ner mina tips om det är fler som är intresserade (går ju fortare också än enskilda privata meddelanden) ;-)
Jag berättar hur jag lär in det och hur jag tänker.
Jag börjar ofta väldigt tidigt med nosarbete i flera former. En version är uppletande inomhus av vilket föremål som helst. Hunden får gärna se när jag lägger ut föremålet i början men sedan börjar jag gå in i ett annat rum och lägger föremålet. Lägger gärna föremålet i tex en stövel och på olika höjder, försöker tidigt vara fantasifull för att hunden ska få prova olika roliga utmaningar.
När hunden kan leta inne där jag alltid går barfota och har tagit i saker överallt, då är det ofta inga problem att leta ute. Så mitt fokus ligger faktiskt kvar att träna inne. Nästa steg är att placera ut olika föremål utan doft, som störning helt enkelt.
Därefter kan jag byta till vittringspinnar, dessa härliga tuggvänliga saker. Har hunden tuggtendenser råder jag att träna hållande först men det tar jag inte upp i detta inlägg.
Vid nästa övning börjar jag först med uppletande (gör jag i stort sett alltid så jag ser att näsan är på) sedan gömmer jag pinnen på tex en ikeapall med trappsteg. Bakom, under, vart som helst. Sedan lägger jag till många pinnar och gömmer fortfarande rätt pinne. Blir hunden plockig så kan jag lägga godisar runt pallen för att påminna om näsan.
Allt eftersom kan jag minska antalet pinnar (upplever att hunden har svårare att fokusera på nosen vid färre pinnar)
När jag ser att hunden har ett nosarbete så börjar jag lägga på golvet men återgår ibland till pallen.
Lägger alltid tid på att se till att nosen är på för att få så många rätt som möjligt.
När jag lägger på golvet hjälper jag gärna hunden med godisbitar för att påminna om nosen och det bidrar till ett noggrant och samlat tempo.
När hunden är säker på detta så byter jag miljö och lägger till störningar eftersom.
Har du en hund som ändå väljer att kasta sig över apporterna så fort de är synliga och öppna?
Prova att lägga dem under en matta eller liknande med bara en bit som sticker ut för att hjälpa hunden att använda nosen.
Såhär börjar jag oavsett ålder på hunden, tycker det har fungerat på alla hundar hittills :-)
Sen utökar jag svårigheterna men har ni kommit så långt så tror jag ni kommer på många sätt att utmana era hundar :-)
Ilandra
www.aussieactionskennel.se instagram: aussie_actions_ jenny
torsdag 27 oktober 2016
söndag 23 oktober 2016
När jag kan lita på min hunds lojalitet
Men jag anmälde honom i trean och började träna två veckor innan.
Verkligen inte optimalt, när jag kollade vad vi behövde träna på så var det en hel del ;)
Tex inget ställande, tveksam vittring, tveksam ruta.
Men jag bestämde mig för att tävla för min skull och Gizmo vet jag bara skulle ha roligt, gör inte så mkt om han missar nåt moment.
Men han ställde upp med mer än vad han kunde på träningarna innan <3
Platsligg: 10
Plattsitt: 10
FF: 8,5
Sättande: 0 (stannar före mig och då tar jag i för mkt på kommandot så han lägger sig)
Inkallning: 9 (går nåt steg)
Ruta: 0 (springer ända fram men hamnar på sidan) ;-)
Hopp/apport: 9 snett sättande
Metall: 9 snett sättande
Vittring: 9 lite tugg
Fjärr: 6 missar ett skifte dk
Helhet: 10
Tycker han var grym!
Så många bra moment, sättandet kan vi, blev missförstånd. Jobba mera ruta så kommer det bli kalas :-)
Gizmo har ett förstapris sen tidigare så jag tävlade som sagt för min skull
Men så kul att han ställer upp, speciellt när inte jag hade den fokus jag brukar ha. Men han fick mkt beröm och vi hade en härlig dag jag och min brunbjörn <3
fredag 21 oktober 2016
Att göra en omstart
Att göra en omstart och rikta fokusen framåt när det känns som att allting kraschat...
Det har inte varit lätt, sorgen är fortfarande svår efter Quini. Jag måste acceptera att hon finns med i allt jag gör och senare kommer det kännas bra att ha så många minnen. Men just nu är det fortfarande tungt.
Först kunde jag inte vara på klubben så jag tränade bara hemma. Sedan åkte jag till klubben kl åtta på morgonen. Nu kan jag äntligen åka dit vilken tid jag vill.Men. Jag har två hundar som inte vill annat än att matte ska komma igång igen!
Gizmo har fått tagit tag i lydnaden igen efter ett långt uppehåll. Han har kört skogsarbete istället.
Vi har ett förstapris i LKIII men vi ska tävla ett par treor till innan vi kör eliten.
Med Gizmo fokuserar jag på inkallning med ställande, det momentet har helt försvunnit ;) Det gör också att vi måste jobba med ställandet i rutan. I övrigt känns det bra, är en del detaljer som fattas.
Ilandra har fått en plan, jag ska börja färdigställa momenten så att vi kan tävla appellen till våren. Men vi kommer lära in många lydnadsmoment under vintern.
Jag har lagt mkt tid på detaljer i tex vittringen och lär mig av tidigare misstag. Håller på kriterierna som jag bestämt för varje moment. Jag väntar med tävlingsstart för att jag inte ska stressa med inlärningen, tävla hinner vi ändå :)
Eftersom att jag har en långsiktig plan känner jag mig motiverad men inte pressad om jag väljer att inte träna. Vi kör mkt inomhus hemma också för att kunna jobba mer detaljer.
Det känns bra, jag håller fokus på mina charmtroll. Och tar med mig allt som Quini lärt mig <3
Det har inte varit lätt, sorgen är fortfarande svår efter Quini. Jag måste acceptera att hon finns med i allt jag gör och senare kommer det kännas bra att ha så många minnen. Men just nu är det fortfarande tungt.
Först kunde jag inte vara på klubben så jag tränade bara hemma. Sedan åkte jag till klubben kl åtta på morgonen. Nu kan jag äntligen åka dit vilken tid jag vill.Men. Jag har två hundar som inte vill annat än att matte ska komma igång igen!
Gizmo har fått tagit tag i lydnaden igen efter ett långt uppehåll. Han har kört skogsarbete istället.
Vi har ett förstapris i LKIII men vi ska tävla ett par treor till innan vi kör eliten.
Med Gizmo fokuserar jag på inkallning med ställande, det momentet har helt försvunnit ;) Det gör också att vi måste jobba med ställandet i rutan. I övrigt känns det bra, är en del detaljer som fattas.
Ilandra har fått en plan, jag ska börja färdigställa momenten så att vi kan tävla appellen till våren. Men vi kommer lära in många lydnadsmoment under vintern.
Jag har lagt mkt tid på detaljer i tex vittringen och lär mig av tidigare misstag. Håller på kriterierna som jag bestämt för varje moment. Jag väntar med tävlingsstart för att jag inte ska stressa med inlärningen, tävla hinner vi ändå :)
Eftersom att jag har en långsiktig plan känner jag mig motiverad men inte pressad om jag väljer att inte träna. Vi kör mkt inomhus hemma också för att kunna jobba mer detaljer.
Det känns bra, jag håller fokus på mina charmtroll. Och tar med mig allt som Quini lärt mig <3

lördag 1 oktober 2016
När sorgen tar över
Chocken, smärtan, tomheten, tårarna, saknaden, ilskan, ångesten, kärleken... Allt som bränt i mitt hjärta och i mina tårar dessa dagar. Det känns som en evighet sen hon lämnade mig samtidigt som det känns som att hon inte lämnat alls.
Quini finns överallt. Hon finns mittemellan Gizmo och Ilandra när de väntar på sin mat. Tripp och Trull får äta medan Trapp bara anas. Hon sitter där när jag ska ge alla en ostbit men det är bara två som sväljer sin ost. Ilandra och Gizmo hoppar in i samma bur i bilen medan Quinis sida är tom. Hon ville helst åka själv. Ilandra och Gizmo ligger på mattan och i soffan medan ingen sitter i fåtöljen. Fåtöljen som bara var Quinis. Tripp och Trull stirrar på katten Maya som tycker det är för kallt att vara ute. Men den som stirrade mest och lade sitt huvud på kattens rygg finns inte där.
När vi letar svamp är det bara jag som letar. Jag tänkte visst inte på att Quini var så överlägsen på svamp så jag har inte mer än grundat de andra två. Så jag fick leta själv.
Det är heller ingen som visar de största höstblåbären som ingen annan hittat, de som är tre gånger så stora som vanliga blåbär. När jag ska ropa in hundarna så är det ingen som sätter sig och tjurar utanför dörren och vägrar gå in, då matte tänkt åka själv.
Jag kan rada upp miljoner olika scenarios där hon ska vara men inte är. Men hon kommer inte komma tillbaka och fylla den platsen.
Jag var tvungen att logga ut från facebook, i alla fall i några dagar. Alla ord från vänner och familj som skrevs med kärlek brände i mitt hjärta och jag klarade inte att läsa mer. Jag har förstått att Quini var väldigt speciell för många och det här är en chock för alla. Därför gör det så ont att läsa vad som skrivs och tårarna slutar aldrig rinna, precis som nu. Men jag uppskattar allt som skrivits, kan inte riktigt hantera det än bara.
Idag gjorde jag nånting som jag gruvat mig för. Jag försökte igår men det gick inte.
Det var att träffa Anna-Karin och Romeo. Min fantastiska vän och mitt stora stöd och denna härliga hund med sin underbara energi. Men de två är de som stått mig och Quini närmast och jag kände att det var otroligt jobbigt att utsätta mig själv för det. Samtidigt som jag revs itu av att inte träffa en så kär vän, där jag vet att jag har ett otroligt stöd.
Och Romeo, som är så lik min Quini i allt. Det är bara utseendet som skiljer dem åt annars är de i stort sett likadana. Denna underbara arbetsglädje, den kärlek de visar till matte och den fantastiska tilliten som gör att de ställer upp på allt.
Det var otroligt jobbigt och jag grät hela vägen hem. Vi var fyra och nu är vi bara tre. Vi fyra var ett fantastiskt team och vi är brutna. Jag såg hur Anna-Karin led och det smärtar mig så. Samtidigt som hon som alltid stöttar mig.
Vad knäpp Jenny är, tänker ni, de var inte fyra de har ju tre hundar till tillsammans. Ja absolut. Men det senaste halvåret har vi satsat järnet på Romeo och Quini så vi har bildat ett starkt band och de två syskonen var alltid ihop.
Jag går sönder. Det är den enda meningen jag har haft i huvudet de här dagarna. Hur kan det göra såhär ont. Jag är bruten. Det kommer jag nog vara länge.
Jag var även på loppis idag, en stor klädesloppis i Matfors som jag planerat in. Jag bestämde mig för att orka och för att fokusera på kläderna. Men hur kan jag göra det när så underbara och varma människor kramar mig och jag ser tårarna i deras ögon. De led så mycket, både för min skull och för Quini. Det var otroligt jobbigt och jag vet nu att jag måste hålla mig undan ett tag till. Mitt hjärta går itu. Jag klarar inte att se mina vänner så ledsna, tänk om jag kunde binda sorgen till mig själv.
Jag skriver egentligen bara det här för att jag vet att det finns många som är oroliga för mig. Många sms som skickats efter att jag loggade ut från FB och många ledsna blickar fick jag möta idag.
Vill med detta förklara att precis som ni tror så mår jag väldigt dåligt men det är en del av min sorgeprocess att dra mig undan. Jag får ont i hjärtat av att se er lida och läsa era ord som är fulla av saknad och värme. Jag klarar bara min egen sorg just nu, om ens den.
Quini var min bästa vän och det här är en otrolig förlust för mig och en stor chock. Det är mycket som jag bearbetar och världen snurrar alldeles för fort samtidigt som det går för långsamt. Jag vet att tiden läker alla sår så jag vill snabbspola dit samtidigt som jag vill stoppa tiden. För varje dag så kommer jag allt längre ifrån Quini och våra minnen.
Idag när jag tog på mig tröjan så hittade jag Quinihår på den, jag hade den tröjan dan innan hon dog. Snart kommer jag inte kunna hitta såna spår efter henne, utan hon kommer bara finnas i mitt hjärta.
Men jag hymlar inte med att jag mår riktigt dåligt och hejar jag inte eller möter er blick eller inte svarar på sms så är det inte för att jag inte bryr mig. Jag bryr mig för mycket och behöver samla ihop mig själv.
Quini finns överallt. Hon finns mittemellan Gizmo och Ilandra när de väntar på sin mat. Tripp och Trull får äta medan Trapp bara anas. Hon sitter där när jag ska ge alla en ostbit men det är bara två som sväljer sin ost. Ilandra och Gizmo hoppar in i samma bur i bilen medan Quinis sida är tom. Hon ville helst åka själv. Ilandra och Gizmo ligger på mattan och i soffan medan ingen sitter i fåtöljen. Fåtöljen som bara var Quinis. Tripp och Trull stirrar på katten Maya som tycker det är för kallt att vara ute. Men den som stirrade mest och lade sitt huvud på kattens rygg finns inte där.
När vi letar svamp är det bara jag som letar. Jag tänkte visst inte på att Quini var så överlägsen på svamp så jag har inte mer än grundat de andra två. Så jag fick leta själv.
Det är heller ingen som visar de största höstblåbären som ingen annan hittat, de som är tre gånger så stora som vanliga blåbär. När jag ska ropa in hundarna så är det ingen som sätter sig och tjurar utanför dörren och vägrar gå in, då matte tänkt åka själv.
Jag kan rada upp miljoner olika scenarios där hon ska vara men inte är. Men hon kommer inte komma tillbaka och fylla den platsen.
Jag var tvungen att logga ut från facebook, i alla fall i några dagar. Alla ord från vänner och familj som skrevs med kärlek brände i mitt hjärta och jag klarade inte att läsa mer. Jag har förstått att Quini var väldigt speciell för många och det här är en chock för alla. Därför gör det så ont att läsa vad som skrivs och tårarna slutar aldrig rinna, precis som nu. Men jag uppskattar allt som skrivits, kan inte riktigt hantera det än bara.
Idag gjorde jag nånting som jag gruvat mig för. Jag försökte igår men det gick inte.
Det var att träffa Anna-Karin och Romeo. Min fantastiska vän och mitt stora stöd och denna härliga hund med sin underbara energi. Men de två är de som stått mig och Quini närmast och jag kände att det var otroligt jobbigt att utsätta mig själv för det. Samtidigt som jag revs itu av att inte träffa en så kär vän, där jag vet att jag har ett otroligt stöd.
Och Romeo, som är så lik min Quini i allt. Det är bara utseendet som skiljer dem åt annars är de i stort sett likadana. Denna underbara arbetsglädje, den kärlek de visar till matte och den fantastiska tilliten som gör att de ställer upp på allt.
Det var otroligt jobbigt och jag grät hela vägen hem. Vi var fyra och nu är vi bara tre. Vi fyra var ett fantastiskt team och vi är brutna. Jag såg hur Anna-Karin led och det smärtar mig så. Samtidigt som hon som alltid stöttar mig.
Vad knäpp Jenny är, tänker ni, de var inte fyra de har ju tre hundar till tillsammans. Ja absolut. Men det senaste halvåret har vi satsat järnet på Romeo och Quini så vi har bildat ett starkt band och de två syskonen var alltid ihop.
Jag går sönder. Det är den enda meningen jag har haft i huvudet de här dagarna. Hur kan det göra såhär ont. Jag är bruten. Det kommer jag nog vara länge.
Jag var även på loppis idag, en stor klädesloppis i Matfors som jag planerat in. Jag bestämde mig för att orka och för att fokusera på kläderna. Men hur kan jag göra det när så underbara och varma människor kramar mig och jag ser tårarna i deras ögon. De led så mycket, både för min skull och för Quini. Det var otroligt jobbigt och jag vet nu att jag måste hålla mig undan ett tag till. Mitt hjärta går itu. Jag klarar inte att se mina vänner så ledsna, tänk om jag kunde binda sorgen till mig själv.
Jag skriver egentligen bara det här för att jag vet att det finns många som är oroliga för mig. Många sms som skickats efter att jag loggade ut från FB och många ledsna blickar fick jag möta idag.
Vill med detta förklara att precis som ni tror så mår jag väldigt dåligt men det är en del av min sorgeprocess att dra mig undan. Jag får ont i hjärtat av att se er lida och läsa era ord som är fulla av saknad och värme. Jag klarar bara min egen sorg just nu, om ens den.
Quini var min bästa vän och det här är en otrolig förlust för mig och en stor chock. Det är mycket som jag bearbetar och världen snurrar alldeles för fort samtidigt som det går för långsamt. Jag vet att tiden läker alla sår så jag vill snabbspola dit samtidigt som jag vill stoppa tiden. För varje dag så kommer jag allt längre ifrån Quini och våra minnen.
Idag när jag tog på mig tröjan så hittade jag Quinihår på den, jag hade den tröjan dan innan hon dog. Snart kommer jag inte kunna hitta såna spår efter henne, utan hon kommer bara finnas i mitt hjärta.
Men jag hymlar inte med att jag mår riktigt dåligt och hejar jag inte eller möter er blick eller inte svarar på sms så är det inte för att jag inte bryr mig. Jag bryr mig för mycket och behöver samla ihop mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)