Ska det vara en börda att träna hund?

Ibland kan jag se att att förare suckar lite när det är dags att träna. Då blir jag lite ledsen och vill så gärna peppa och sporra dessa förare till att orka fortsätta, speciellt om jag vet att det är ett duktigt ekipage.
Men när någon klivit över den där tröskeln då all träning görs med möda och träningen känns som en börda, vad gör man då?
I perioder kan nog alla känna igen sig, men blir det under längre tid, är det värt all möda?
Jag är lite självisk också, jag är beroende av glad träning och får ut så mkt av positiva träningskamrater. Är det dålig stämning eller tydligt visat missnöje mot en hund så drar jag mig undan automatiskt då det påverkar mig, jag tycker det är jättejobbigt att se när en förares humör tar över.

För mig handlar träning om samarbete, problemlösning och hitta nya idéer. Det ska inte vara ett tvång, då kanske det är bättre att ta en promenad.

I perioder tränar jag en hel del själv eller väljer omsorgsfullt vilka jag vill träna med. Just då kan det vara att jag behöver egentid med mina hundar och få utvecklas själva. Eller bara träna med den/dem som känner mig bäst som jag byggt upp en värdefull tillit till.

Men de dagar eller veckor som det kan kännas tungt med träning då berättar jag det inom min trygghetszon. Får stöttning och peppning som jag förmodligen gett några veckor tidigare till någon annan i samma situation.
Jag är dock väl förtegen på sociala medier om något går tungt, att vältra mig i ord blir till sist som att slå sista spiken i kistan.
Att prata om det med en kär träningsvän ger så mkt mer.

Att bestämma vilka perioder jag vill använda till inlärning är också motivationshöjande.
På vintern då många kanske tappar lite ork, då gör jag upp delmål för min träning. Vintern är bästa tiden för inlärning då inga tävlingar stör!
På sommaren vill jag gärna träna flera olika pass på samma dag, då det känns som att vi har mer energi och vill ta vara på den.

En till viktig del är att planera träningen. Bestämma vad vi ska träna på idag, under veckan, under månaden... Kortsiktigt som långsiktigt. Att alltid veta vad som ska hända innan vi beträder planen eller innan vi påbörjar skogsarbetet. Det är väldigt skönt att vara strukturerad och hålla sig till planen med plats för improvisation och ändringar.
Men aldrig att jag tränar när jag inte har lust, varför ska min hund i så fall vilja? Kanske en gosig stund i solen är mer värt?
Aldrig heller att jag tränar för nån annans skull än min egen. Vem gynnas av det? Sällskap däremot kan jag vara.

Som tur är så älskar jag att träna och det är sällan motivationen tryter. Men om den gör det så är det faktiskt helt ok och mina hundar är fullt nöjda med sina liv ändå.

Att inse att världen inte har koll och dömer varje steg är en viktig lärdom för alla tävlande.
Jag har alltid i huvudet det Pia en gång sa till mig för några år sedan när jag hade prestationsångest. Jag fick för mig att alla såg vad jag gjorde och att jag var tvungen att hela tiden ge mer och vara mer.
-Vet du, så intressant är faktiskt inte Jenny Näslund.
Och det är så sant! Konstig mening vid första ögonkastet men funderar man lite på den så förstår man undertexten.
Med andra ord kan vi utvecklas i den takt och på det sätt vi vill utan att det gör nån skillnad för någon annan.
Visst är det skönt att lägga ifrån sig ansvaret att vara andra till lags? Att inte ta ansvar för andras reaktioner på våra handlingar?
Jag tycker det är en perfekt mening och det som betyder mest är min egen motivation för min egen träning, att göra det jag tycker allra mest om <3