Det har tagit lång tid och kommer ta ännu längre tid innan jag ens kommer att acceptera att hon är borta. Fortfarande kan jag hålla upp dörren några sekunder till, då det bara kommit in två hundar.
Jag gråter fortfarande och känner fortfarande av orättvisan så starkt.
Jag har inte velat ha en ny hund vilket kanske känns ofattbart för vissa då jag är uppfödare. Men i det här läget har min roll som uppfödare inte haft nån plats i min sorg. Det har inte betytt nånting, jag har inte velat utsätta mig för denna smärta igen.
Att låna Rhea till en andra kull har känts väldigt spännande och det är jätteroligt att vi valde Vegas som hane till henne.
När jag träffade honom igen var det först lite jobbigt då han är Quinis bror och han är helt galet lik henne till sättet. Samtidigt som jag kände en tung saknad kände jag ändå lite tröst i att se henne i Vegas. Där och då bestämde jag mig för att jag ska våga behålla en valp efter Rhea och Vegas. Två fantastiska hundar som kommer ge mig en valp med Quinis blod. Förutsatt att det blir valpar och att det blir en tik.
Jag känner dock en lite krampaktig längtan efter den här kullen så en hane är inte otänkbart heller.
Ingen kan ersätta Quini, aldrig någonsin. Men jag hoppas att det kommer en dag då jag kan se en glimt av henne hos hennes släktingar och känna värme i hjärtat.
Bästa bönan vad jag saknar dig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar