-Mamma, varför vill inte Lady va med dig?

*Hon ville till himlen gumman.

-Men mamma du vill ju att Lady ska va här.

*Ja det vill jag jättegårna.

-Lady kommer sakna oss.
*Ja det kommer hon. Och vi kommer sakna henne.
-Jag saknar Lady... Lady är på månen.
* Lady är i himlen bland molnen.
- Ja, på månen.
* När det är mörkt ute kan du nästan se Lady, hon sitter bland stjärnorna. Hon ser oss hela tiden.

-Kan Lady komma ner då?

* Nej det kan hon inte, men en dag får vi träffa henne igen.

- Ja det gör vi. Jag saknar Lady. Du också mamma?

*Ja det gör jag.

-Träffa henne sen.

(mamma gråter)

-Mamma ledsen?

*Ja mamma är ledsen, jag saknar Lady.

-Ingen fara mamma, ta lite vatten så blir det bättre.

Så har våra samtal sett ut mellan mig och Emilia. Hon kan vara världens busunge, men så himla klok för att vara tre år! Det första Emilia sa imorse var att hon ville se Lady i himlen och sen gick hon till fönstret. Då såg hon att det snöade så hon såg inte himlen. Då förklarade jag att Lady älskade snön och att hon alltid blev så glad när det snöade. Lady skickade snön till oss för att visa att hon är framme och har det bra.

Även fast hennes hjärta slutade slå i mina armar så har min hjärna inte förstått att hon är borta. Jag åkte och tränade imorse och som vanligt sparade jag några blodpuddingsbitar som jag alltid gör och tar med hem till Lady. Av ren vana plockar jag upp dem ur fickan efter jag låst upp dörren. Men ingen Lady.

Allt är trist och jag gråter konstant, men jag har förlorat en hund tidigare och vet naturligtvis att det blir bättre. Även fast det inte känns så nu.

Jag vill tacka min mamma för att hon alltid ställer upp och för att hon rusade hit på morgonen och sen tog hand om barnen. Jag vill även tacka Annakarin som följde med mig till veterinären och var med mig i en så svår stund. Det jag mest vill tacka dig för Annakarin är för att du öppnade fönstret och lät Lady flyga ut, det betydde oerhört mycket.

För några veckor sen opererade vi bort en hörntand och drog ut tre framtänder på Lady som var dåliga. Hon hade fina värden och hon klarade narkosen bra. Tyvärr hade Lady ont förmodligen i ryggen, men med hjälp av en Rimadyl tablett om dagen mådde hon jättebra, blev som en unghund igen. Hon mådde bra efter operationen, inga komplikationer alls. Fram till igår har hon mått jättebra, vi har gått promenader och korta spår.

Så när jag kom ner på måndagsmorgonen och ser henne känner jag hur magen vrids om. Det var inte min Lady som satt där. Min Lady har inte tom blick. Hon ligger inte kvar när man tar fram maten. Hon ligger verkligen inte kvar när man öppnar dörren. Hon har aldrig behövts dras ut i kopplet för att kissa. Och heller aldrig tittat på mig med en så sorglig blick. Redan då visste jag, även fast jag bad min mamma komma och bekräfta. Det är slut nu.

Veterinären sade att hjärtat ville ge upp, hjärtat var det enda man inte kan kolla på värdena inför en operation utan att ta ultraljud. Narkosen påskyndade förmodligen processen men det var ändå ett oundvikligt slut.

Även fast det kom som en chock för mig var det ändå skönt för Lady att det gick så fort, hon mådde bra ända fram till slutet.

Ditt hjärta slutade slå i mina armar, men mitt hjärta slutar aldrig slå för dig...