Att hantera bakslag

Jag ältade alltid mina bakslag i träningen förr. Såg på det som misslyckande, en utebliven framgång. Att älta och se saker negativt förhindrar alla positiva tankar och goda lärdomar och sänker bara mer och mer. Till slut försvinner glädjen i träningen och prestation är inte längre nåbart.

Styrkan att behålla tävlingsdjävulen vid liv, att sporras av motgångar, se det positiva i något negativt är något som måste byggas upp.
Det tar tid och lite pannknack, det är inte lätt att styra över det undermedvetna.
Jag kan medge att det kommer dippar lite nu och då, men då påminner jag mig själv om varför jag gör det här.
För mig själv. Jag tävlar inte för nån annan, ingens åsikt är värd mer än min egen. Det är värt att lyssna på allas råd, men långtifrån alla ska användas i min egen träning.
Är det någon gång jag har rätt att säga ifrån, så är det när min egen instinkt säger mig något annat än det andra säger.

Detta gäller naturligtvis lika åt andra hållet, när negativa åsikter kommer i min väg. Men de stoppas redan innan de når mina öron, jag lyssnar inte. Har absolut inget intresse av att låta nån annan påverka mig åt ett håll jag inte vill gå.
Jag tycker det är helt absurt att det finns så många åsikter om hur andra ska träna sina hundar.
Lyckligtvis är det ingen på flera år som tyckt illa om min träning öppet mot mig, kanske för att det inte uttalas eller för att jag vägrar lyssna.

Att sätta ut hakan, stå för det jag tror på är en byggsten i min träning. Byggstenar är till för att läggas tillsammans med andra byggstenar för att få en väg mot målet.

Det här inlägget är speciellt skrivet till en vän till mig som kämpar med sin egen tävlingsdjävul.
Till henne vill jag bara säga; kick some ass och fortsätt bygg din egen väg. Kilar du fast dem hårt kan ingen rubba dem.
Du tror på dig själv precis som så många andra gör, du behöver bara komma ihåg det. När du kommer ihåg, ta med din brunråtta in på planen igen och visa vad ni kan för er egen skull <3