Vi ser och hör saker om oss själva som kan vara sant eller inte.
Självförtroendet går upp och ner, detsamma med motivationen. Att ständigt ligga på topp är svårt att nå även fast det är en dröm för många.
Men är det nödvändigt för vår personliga utveckling? Kommer vi framåt genom att hela tiden övervinna motgångar? Räknas det som motgångar då vi klarar alla problem vi möter? Eller är det egentligen bara ett gupp på vägen? När lär vi oss som mest, på toppen då vi kämpar för att hålla oss kvar, eller är det när vi reser oss efter att ha ramlat ner?
Svaret ligger i betraktarens ögon för att vara lite klyschig.
Det jag vill komma fram till är att det är lätt att glömma att ta till sig lärdom på vägen fram till målet. När målet är det viktiga och inte resan.
Missar vi en del av utvecklingen när vi inte tar till oss vad vi kan lära från en motgång som vi har problem att klara av?
Dessa frågeställningar går att applicera till allt, fritid, arbete vad man vill.
Ska vi rannsaka oss själva så njuter vi inte tillräckligt av våra vinster i livet då själva belöningen snabbt går över och glöms bort av andra och kanske även av dig själv. För inte kommer du att stanna upp efter ett nått mål, nej förmodligen kommer du rusa mot nästa.
För hur ska vi annars utvecklas, om vi helt plötsligt bara stannar upp? Att bara hålla sig kvar i stunden, där vi mår bra och är nöjda? Nej aldrig, det går inte.
Rusa vidare mot nästa mål, bestig ännu ett berg för att vinna ännu ett mål. Vi ska över några berg och dalar på vägen men det är glömt för vi springer genom en ny resa.
Helt plötsligt vaknar vi upp, ser vad vi har åstadkommit och längtar tillbaka till den tid då vi bara kunde det här och det här, tänk vad lite press det låg på oss då!
Att utvecklas kräver mer ansvar, mer krav och mer engagemang.
Tänk den dag vi stannar upp och tänker "precis här mår jag bra, precis såhär vill jag att det ska vara. Resan betyder allt och att nå målet är en extra klick grädde."
Jag är en resultatnörd, jag ser allt i små bilder, stora delar, i mönster och prognoser. Det är så lätt att vilja, att längta, att prestera. Det är svårare att erkänna för andra att jag är nöjd. För det är jag inte. Såklart vill jag mer med mig själv, vill utvecklas, hur långt kan jag gå?
Kommer allt vara värt något när resan är helt slut? För vem vill jag prestera?
Finns inget rätt svar på den frågan, klura själv och kom på varför du vill utvecklas.
Varför du inte vill stanna där du är idag. Är det värt tiden och svetten?
Svar ja!
När glädjen finns med mig hela vägen, när resan är lika viktig som målet, när jag vågar säga att min personliga utveckling betyder så mycket för mig att jag högt vågar säga att jag är bra och vågar bli bättre!
Då är det definitivt värt det.
Men visst är det bra att stanna upp och reflektera ibland? Se vad ditt svar blir.
Är du nöjd med det du har åstadkommit? Är du ok med att inte alltid nå målet men ändå kan vara glad för resan du har gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar